Jag klipper band
Den senaste tiden har för mig kantats av tvivel och revidering av min inställning till vägledning. Främst vägledning från den äldre generationen. Generellt skulle jag vilja säga att vi lever i ett samhälle där vi har tappat bort det här med att ha äldre som vägledare. Äldre står i många ursprungskulturer för visdom, dom bär den och överlämnar den till dom yngre för att dom ska kunna skapa en framtid med den. Jag ser inte detta ske på ett fungerande sätt i vårt samhälle idag. Vi har nog slagit undan det systemet helt med vårt välfärdssystem, där vi ser ner på och räds vår ålderdom och gömmer undan våra äldre på institutioner.
Men jag har under ett par åt försökt bjuda in till det, försökt att bygga in det i mitt liv genom att också bjuda in äldre runt mig till att vägleda mig. Och nu är det här inget emot dessa individer, utan en känga mot vår kultur och vårt samhälle. Vad jag mest erfarit av det och bjudit in till är att mitt eget självtvivel har stärkts. Det känns som att vår äldre generation automatiskt hellre ifrågasätter våra drömmar, val och beslut. Självklart behövs realism i alla förverkliganden av drömmar och beslut, men när man enbart möter en bild av att man inte klarar av saker så som att renovera sitt hus eller försöka fixa så man kan utföra sitt drömyrke, så är det inte verklighetsförankrad sund kritik det handlar om. Vad jag ser är en impuls att hugga ner på det som sticker ut och det som inte följer konventionerna.
Och hur var det nu med vårt samhälle, det behövdes väl visst ett par rediga förändringar om vi vill fortsätta leva på den här planeten några generationer fram? Då behövs ju definitivt nytänkande, nyskapande, innovationer och modiga människor som tar steget. Och dom är här nu, vi ser en generation barn som faktiskt revolterar mot det som fått dom äldre generationerna att stoppa huvudet i sanden. Vi ser barn som följer Greta Thunberg som vill skapa en förändring, så dom och deras barn och barnbarn kan fortsätta leva här på jorden. Vi ser barn idag i skolväsendet som vägrar inrätta sig i systemets dysfunktionella reproduktion. Dom sätter vi diagnoser på och rubricerar som individer som inte kan anpassa sig. Jag tror dom är här för att vi behöver människor nu som säger ifrån och skapar något nytt som faktiskt fungerar och inte förintar vår livsmiljö. Vi kan inte längre följa och lyda vårt samhälles konventioner blint, för då förgör vi oss själva.
Dessa tankar och känslor av irritation av att se hur jag inte stärks eller peppas av våra äldre har hjälpt mig att komma vidare. Jag har bestämt mig för, eller snarare insett, att jag måste släppa den bilden av en äldre generation som kan lämna över något till mig eller vägleda mig in i framtiden. Jag kan inte vända mig dit utan måste göra detta själv. Och utifrån mitt synsätt att den äldre generationen ska hjälpa oss gå in i framtiden så kändes det plötsligt som att framtiden var något mycket oklart och diffust. Om ingen hjälper mig, vart befinner vi oss då? Har vi ingen framtid (yngre generation som på bästa sätt förbereds för att ta över) när det känns som att det förflutna är dött (ingen äldre generation som kan lämna över något bärande)?
Det fick mig att börja tänka på Ragnarök och mytologin kring den. Undergångsmyter är ett mycket återkommande tema världen över och idag tolkar vi ofta dessa som en definitiv undergång av vår nuvarande civilisation. Den tolkningen behöver inte vara fel, men den blir lätt laddad och jag vill också påminna om att det finns mikro- och makro-perspektiv i dessa tankegångar. Kom ihåg att varje dag när du går och lägger dig så dör dagen för att sedan återuppstå nästa dag igen. Om du tycker undergångsmyter och detta spår känns konstigt eller svårplacerat så läs gärna ett tidigare inlägg på temat död: https://loftasgard.blogspot.com/2019/01/om-att-vara-radd-for-klimatforandringar.html
I Ragnarök utspelas en strid mellan olika krafter i världen. Och världen går under. Men det finns en fortsättning på den här myten som handlar om två människor, Liv och Livtrånad (Livtrasir), som överlever ensamma ute i skogen. Och dom befolkar en ny värld som växer fram ur havet. Och det är här jag hittar mina svar kring vår situation. Liv och Livtrånad befolkar den nya världen själva. Det finns inga äldre generationer som kan visa dom, lära dom eller vägleda dom. Dom skapar detta själva. Och det är så jag ser på min egen av avsaknad av en äldre generations kunskap. Det finns helt enkelt inte, vårt samhälle är redan dött egentligen och vi står i något gammalt, dött, som vi vill tro lever. Men jag skulle säga att det inte gör det längre, det syns mer och mer hur vårt samhälle idag inte kan svara upp på våra behov av kunskap, sjukvård, andlig praktik, utbildning, en livsstil i balans med miljön, sund gemenskap, hållbar matproduktion, osv, osv. Att inse att jag står i ett samhälle som redan är delvis dött och är i en pågående omfattande dödsprocess hjälper mig att klippa av band som leder till förväntningar på min omgivning, och därigenom passivitet. Jag behöver inte stå och vänta på att nån myndighet ska lösa mina problem längre, jag behöver inte invänta godkännande från någon äldre generation innan jag fattar beslut och rör mig framåt i livet. För det är redan dött och jag skapar den nya världen. Den här bilden ger mig en sån enorm frihet, styrka och lättnad. Det gamla håller på att brinna upp (eller ligger kanske redan och glöder i askan efter branden) och jag väljer att skapa en ny, vacker värld.
Men jag har under ett par åt försökt bjuda in till det, försökt att bygga in det i mitt liv genom att också bjuda in äldre runt mig till att vägleda mig. Och nu är det här inget emot dessa individer, utan en känga mot vår kultur och vårt samhälle. Vad jag mest erfarit av det och bjudit in till är att mitt eget självtvivel har stärkts. Det känns som att vår äldre generation automatiskt hellre ifrågasätter våra drömmar, val och beslut. Självklart behövs realism i alla förverkliganden av drömmar och beslut, men när man enbart möter en bild av att man inte klarar av saker så som att renovera sitt hus eller försöka fixa så man kan utföra sitt drömyrke, så är det inte verklighetsförankrad sund kritik det handlar om. Vad jag ser är en impuls att hugga ner på det som sticker ut och det som inte följer konventionerna.
Och hur var det nu med vårt samhälle, det behövdes väl visst ett par rediga förändringar om vi vill fortsätta leva på den här planeten några generationer fram? Då behövs ju definitivt nytänkande, nyskapande, innovationer och modiga människor som tar steget. Och dom är här nu, vi ser en generation barn som faktiskt revolterar mot det som fått dom äldre generationerna att stoppa huvudet i sanden. Vi ser barn som följer Greta Thunberg som vill skapa en förändring, så dom och deras barn och barnbarn kan fortsätta leva här på jorden. Vi ser barn idag i skolväsendet som vägrar inrätta sig i systemets dysfunktionella reproduktion. Dom sätter vi diagnoser på och rubricerar som individer som inte kan anpassa sig. Jag tror dom är här för att vi behöver människor nu som säger ifrån och skapar något nytt som faktiskt fungerar och inte förintar vår livsmiljö. Vi kan inte längre följa och lyda vårt samhälles konventioner blint, för då förgör vi oss själva.
Dessa tankar och känslor av irritation av att se hur jag inte stärks eller peppas av våra äldre har hjälpt mig att komma vidare. Jag har bestämt mig för, eller snarare insett, att jag måste släppa den bilden av en äldre generation som kan lämna över något till mig eller vägleda mig in i framtiden. Jag kan inte vända mig dit utan måste göra detta själv. Och utifrån mitt synsätt att den äldre generationen ska hjälpa oss gå in i framtiden så kändes det plötsligt som att framtiden var något mycket oklart och diffust. Om ingen hjälper mig, vart befinner vi oss då? Har vi ingen framtid (yngre generation som på bästa sätt förbereds för att ta över) när det känns som att det förflutna är dött (ingen äldre generation som kan lämna över något bärande)?
Det fick mig att börja tänka på Ragnarök och mytologin kring den. Undergångsmyter är ett mycket återkommande tema världen över och idag tolkar vi ofta dessa som en definitiv undergång av vår nuvarande civilisation. Den tolkningen behöver inte vara fel, men den blir lätt laddad och jag vill också påminna om att det finns mikro- och makro-perspektiv i dessa tankegångar. Kom ihåg att varje dag när du går och lägger dig så dör dagen för att sedan återuppstå nästa dag igen. Om du tycker undergångsmyter och detta spår känns konstigt eller svårplacerat så läs gärna ett tidigare inlägg på temat död: https://loftasgard.blogspot.com/2019/01/om-att-vara-radd-for-klimatforandringar.html
I Ragnarök utspelas en strid mellan olika krafter i världen. Och världen går under. Men det finns en fortsättning på den här myten som handlar om två människor, Liv och Livtrånad (Livtrasir), som överlever ensamma ute i skogen. Och dom befolkar en ny värld som växer fram ur havet. Och det är här jag hittar mina svar kring vår situation. Liv och Livtrånad befolkar den nya världen själva. Det finns inga äldre generationer som kan visa dom, lära dom eller vägleda dom. Dom skapar detta själva. Och det är så jag ser på min egen av avsaknad av en äldre generations kunskap. Det finns helt enkelt inte, vårt samhälle är redan dött egentligen och vi står i något gammalt, dött, som vi vill tro lever. Men jag skulle säga att det inte gör det längre, det syns mer och mer hur vårt samhälle idag inte kan svara upp på våra behov av kunskap, sjukvård, andlig praktik, utbildning, en livsstil i balans med miljön, sund gemenskap, hållbar matproduktion, osv, osv. Att inse att jag står i ett samhälle som redan är delvis dött och är i en pågående omfattande dödsprocess hjälper mig att klippa av band som leder till förväntningar på min omgivning, och därigenom passivitet. Jag behöver inte stå och vänta på att nån myndighet ska lösa mina problem längre, jag behöver inte invänta godkännande från någon äldre generation innan jag fattar beslut och rör mig framåt i livet. För det är redan dött och jag skapar den nya världen. Den här bilden ger mig en sån enorm frihet, styrka och lättnad. Det gamla håller på att brinna upp (eller ligger kanske redan och glöder i askan efter branden) och jag väljer att skapa en ny, vacker värld.
Kommentarer
Skicka en kommentar