Svalprat

Varje vår kommer det svalor som bosätter sig i vår lada som där föder upp sina ungar under sommaren. Dom kommer nästan exakt på datumet varje vår och är alltid efterlängtade här på gården. 

Mot slutet av sommaren, några veckor innan sin gemensamma flygfärd tillbaka till fjärran land, så gör dom en lustig procedur. Dom sitter alla på vår gamla tv-antenn på taket under några dagar, tätt samlade och tjattrar intensivt. Det pågår rätt länge varje dag och hörs och märks väl för varenda svala, vuxna och ungar, sitter där och det låter som ett tjattrigt fikarum över hela gården. 

Förra sommaren när det var så varmt så sov vi utomhus i trädgården. Då blev fågellivet runt oss än mer påtagligt; när solen gick upp låg jag inne i tältet och fascinerades av det ljudlandskap som fåglarna varje gryning skapade. 

Och när svalorna påbörjade sin sittning uppe på antennen senare delen av sommaren, så satte jag mig nedanför och började lyssna. 

Jag märkte då att dom pratade om sin stundande resa. Och dom gjorde det på ett väldigt speciellt sätt: dom äldre fåglarna / föräldrarna berättade hela resan och hur den skulle komma att gå till. Dom talade om hur varje individ skulle flyga i förhållande till gruppen, dom pratade om dom olika stoppen på vägen ner; den gamla mannen som jobbade så hårt på sin lilla gård nånstans i Sydeuropa, där det alltid fanns vatten och mat för hungriga fåglar. 

Det som slog mig var att föräldrarna inte återgav resan som sina minnen av den. Utan dom återgav den som hela gruppens gemensamma minne, som om ungarna redan upplevt hela resan. Tjattret uppe på antennen var som en simulerad resa där varje detalj av den kommande resan gicks igenom. 

Minnet blev på så sätt också ungarnas, dvs det fanns ingen distans till informationen utan den blev också till fågelungarnas kunskap om den långa och riskabla färden; vilka stopp dom skulle göra, hur dom skulle flyga i gruppen, osv. Allt skulle på så sätt vara klart för varje individ när dom skulle ge sig iväg, inga oklarheter lr tvivel skulle finnas kring färden.  

Jag är glad att jag fick ta del av denna typ av historieberättande. Det fick mig att tänka på det vi till stor del tappat bort i vår kultur: muntlig tradering. Där kunskap helt enkelt överförs genom berättande och ofta i form av sagor. 

Men också den vetenskapliga ingången i vårt kunskapsarv, via epigenetik. Där man sett att vi ärver våra förfäders och förmödrars kunskap om livet. Ofta märks det främst genom trauman och jobbiga händelser som lagras som minnen i våra kroppar på olika sätt. Men jag tror det finns fler ingångar i det att utforska och andra typer av minnen (inte bara obehagliga och traumatiska sådana) som ger oss viktig information och kunskap om livets villkor.

Jag tänker också på kraften i historieberättande och hur viktigt det är att minnas hur kraftfulla historier är. Dels dom vi berättar för oss själva och vår omgivning, om oss själva och vår verklighet. Och också don historier vi berättar för en yngre generation om varandra och livet här.