Om att vara rädd för klimatförändringar
Häromdagen läste jag en replik av Eva Sanner på en debattartikel i DN. Då den första artikeln är låst och jag inte vill betala för att läsa den har jag nöjt mig med att läsa Evas svar och låta det stå för sig självt, utifrån att det hon skriver om trots allt handlar om hennes tankar och åsikter. https://www.dn.se/kultur-noje/kulturdebatt/eva-sanner-manniskans-psyke-paverkas-av-ekosystemet/
I artikeln lyfter Eva Sanner upp ett perspektiv som nog kan anses lite radikalt av majoritetssamhället, eller snarare lite nytt. Tankarna bygger på idéer från ekopsykologi, en inriktning som bildades på 1990-talet. Eva förklarar att vi människor hänger ihop med naturen, djuren och hela ekosystemet: "Ekopsykologin ser människans relation till naturen och dess varelser som avgörande för vårt välbefinnande. Vi ingår i en väv av samband, som inkluderar växter, djur, insekter och allt levande - människans psyke är en del av denna väv. När ekosystemet vi lever i hotas, som idag, så fungerar inte vi heller som vi ska". Ekosystemet är alltså trasigt och vi människor fungerar därför inte som vi ska, enligt Eva. Anledningen är att jorden är hotad och mår dåligt, därför mår alltså vi människor dåligt. Jag håller absolut med om att vi sitter ihop med detta alltet här på jorden, precis som vi också gör med varandra. Men jag håller inte med om den bild som Eva här målar upp om jorden. Hennes bild av hur ekosystemet och jorden mår är för mig ett uttryck för en antropocentrisk bild av universum. Att jorden har ångest över situationen på planeten är en mycket mänsklig projicering.
Den här bilden uppmålad i DN vill jag gärna reda lite i. För dom flesta som läst den här texten är troligtvis Eva redan ute i en periferi som av många anses flummig. Och där ute i den periferin är det också många som står oemotsagda i såna här påståenden, då ingen läsare eller åhörare riktigt vet vad man ska svara. Det finns ingen mätbar data på jordens "psykiska hälsa" så här kan Eva få klippa och klistra fritt med sina idéer om jorden.
Låt mig då ge min bild: Vår kära Jord sägs genom vetenskapliga mätningar vara ca 4,6 miljarder år gammal. Vi pratar i runda slängar här, så några miljoner, eller miljarder år till och med, kan nog variera. Det är en rackarns lång tid som jag inte kan föreställa mig. Vad har egentligen hänt sedan jorden nånstans efter Big Bang skapades? Ja den fysik-lektionen kan ju inte jag ge, men vi får tänka in att världshav har skapats, urberg har sprutats fram ur jordens inre, kontinentalplattor har bildats och glider runt och bildar och bryter upp nya landområden. Istider har kommit och gått och kommer komma tillbaka igen, land har höjts, land har försvunnit ner i havet. Dinosaurier har levt och dött, andra djur och arter har kommit och gått. Det är mycket som har hänt här som vi inte vet någonting om, men vi är inte dom första och vi är inte dom enda. Enligt Hopi-indianernas profetior så är vi den femte stora civilisationen på jorden av totalt sju, som kommer att existera här. Som sagt, jag, och ingen annan heller, vet inte allt som har hänt, men mycket är det. I det här sammanhanget är vi mycket små och vår tid här nu, som den femte civilisationen av sju, kanske sätter oss i ett perspektiv där vi blir lite mindre. Just nu är en period på jorden där den är beboelig för oss människor. Det har inte alltid varit en miljö och tillvaro här som passar oss människor, men vid något skede så formades den livsmiljö vi har som vi behöver för att kunna leva här. Då ska vi dock minnas att vi nordbor är ett litet undantag här i norr, för 12 000 år sedan var här en tjock is och då var vår nordiska miljö inte så anpassad för oss. Men sedan drog sig isen tillbaka och nu är vi här. Isfri tid är dock ett undantag i Norden, istiderna är ca 100 000 år långa, dom isfria tiderna ligger på ca 10 000 år. Vi är inne på år 12 000 efter en istid. Vi pratar om stora siffror som kan kännas svårgreppade, men mitt syfte är att sätta in lite perspektiv i hur vi ser på vår jord och den här platsen. Vår tid här är alltså mycket kort om man ser till jordens historia och våra förutsättningar för att leva här har inte alltid funnits så som dom gör idag. Civilisationer före oss har kommit och gått. Viktigt att tänka in här är att jorden i sig inte behöver oss. Vi kommer dock ifrån den, är den och om vi väljer att leva mer i kontakt med den så tar den emot oss med öppna armar likt den moder den är åt oss. Men om vi väljer att missbruka den, skada den, så har den inte heller något behov av att vi ska ändra på oss. Behovet ligger hos oss, det är vi som behöver jorden för att kunna leva här. Och genom att leva tillsammans med jorden, lyssna på den och skapa kontakt och band till den har människor i alla tider lärt sig att hantera och leva i olika miljöer och klimat utifrån deras förutsättningar (eller inte och dött). Idag har vi en inställning till naturen och jorden som något sekundärt som vi går ut och tar en promenad i ibland och det är väl där som jag ser att vi är på felkurs i vår relation med jorden. Vi är naturen, den är inte skogspromenaden på söndagarna. Bilden av att vi mästrar naturen håller på att slå tillbaka på oss, likt en pendel som slår tillbaka (och i detta fall knockar pendeln vår högmodiga kultur mitt i pannan).
Vad jag vill säga är att vi är mycket små i dessa sammanhang och vi behöver minnas det. Likt ett barn inte ska vara förälder åt sina föräldrar och också mår mycket dåligt över ett sånt ansvar, så ska vi människor inte bära jorden. Tillskriver vi den ångest över ett föränderligt klimatsystem och lever med antagandet att vi ska bära och styra upp detta, är vi likt det lilla barnet som städar och diskar hemma alldeles för ofta och löser föräldrarnas konflikter, i ett område där vi inte hör hemma. Med det sagt menar jag inte att vi inte ska lösa miljöproblem och ta hand om den situation som vårt samhälle idag skapar. Men vi behöver göra det utifrån rätt plats inuti oss själva. Vi behöver inte projiceringar om att jorden gråter eller dylikt. I artikeln målas det hela upp som att om vi människor bara gör rätt val i våra liv och allra helst påverkar våra politiker så kommer vi alla må bättre. Skriver vi brev till våra lokalpolitiker så kommer jorden bli lite gladare igen? Jag säger inte att det är fel att agera. Men kom ihåg att jorden inte behöver oss, vi behöver agera för att hjälpa oss själva. Och genom att belysa vår relation till jorden och hur vi förhåller oss till den kan vi också få syn på en del grundantaganden om vår relation till jorden som också är en del i vår felkurs i den här relationen. Att vi om och om igen upprepar mönstret av att sätta vår mänskliga existens i centrum i det här universumet och projicera våra egna känslor och emotionella sår på vår omgivning, är fel plats att göra en förändring ifrån. Läk dig själv först och lägg inte dina egna historier på jorden eller din omgivning.
Vad är förresten ångest? Ångest (som ej uppstår i en situation där ditt liv och din hälsa är i akut fara) är att tro på en tanke, ett antagande, som inte överensstämmer med verkligheten. Tanken är skadlig för dig och din kropp signalerar det till dig genom att du känner ångest. Så enkelt är det.
Just nu lever vi i en period där miljö och klimat kommer att förändras. Om detta är på grund av mänsklig aktivitet eller naturliga förändringar i klimatet, är en annan fråga. Men en sak går inte att utesluta ur bilden och det är det faktum att jordens klimat och förutsättningarna här alltid har förändrats. Det är en konstant rörelse som pågår här. Men den pågår i ett tempo som gör att vi under våra korta liv här på jorden inte alltid snappar upp dessa förändringar. Ingen som lever idag minns ju hur det var här när inlandsisen låg tjock över Skandinavien, till exempel. Men vi kan se spåren av den. Hur som helst, allting förändras alltid och det sker på olika mer eller mindre syn- och kännbara sätt. Och när vi är inne på det här ämnet så kommer vi också in på döden. Det är ett ämne som är tungt och som många vill undvika. Och jag tror det också är en del i roten av vårt problem med att acceptera en föränderlig och okontrollerbar värld. Vi är rädda för döden i vår kultur och med all rätta. Vi har blivit väldigt uppskrämda kring döden. Döden är i min mening ett tema, ett återkommande område i våra liv, som inte bara sker när vi själva dör. Varje höst dör mycket i naturen för att multna ner och bli till näring för nya växter till våren. Människor runt oss dör, djur dör, vid en kvinnas menstruation spolas något dött som inte fick bli till liv bort, osv. Vi trycker i vår kultur undan den här sidan av livet, den del som behövs för att livet i sig ska kunna skapas och omskapa sig själv. Vi är rädda för mörkret och när det jagar oss tänder vi lampor och sätter på musik för att undkomma det. Jag ser dödsrädsla i det här beteendet och med det kommer ett mönster, en reaktion på en mycket grundläggande faktor i våra liv och den här tillvaron. Döden föregår alltid en förändring i alla olika slags former, och vi upplever döden många gånger om,varje dag. Vår egen död är den individualiserade upplevelsen av detta fenomen, och individualiserade som vi är har vi också gjort den till ett separat fenomen som inte hänger ihop med övriga livet. Men du kan och bör, enligt mig, umgås med döden om du vill uppleva livet på ett djupare plan. Människors reaktion på klimatförändringar och miljöproblem påminner mig om den här dödsrädslan vi har kring detta tabubelagda ämne. Vi måste också acceptera och släppa taget, se att världen, den här tillvaron, fungerar såhär. Inget här är beständigt. När media rapporterar om klimatförändringar och rädslan griper tag i oss måste vi nysta i dessa känslor. När Eva skriver i sin artikel att ekosystemet är hotat och därför mår det och vi dåligt, säger jag att ekosystemet är i en föränderlig fas, och vi människor är rädda för döden. Det är två olika saker som inte ska blandas ihop. Punkt. När vår omvärld förändras kommer vi behöva förändra våra liv också och anpassa oss efter nya förutsättningar. Tanken på förändring triggar igång rädslan för döden. Gå dit du känner motstånd, men skapa det inte. Utforska det och se vad det är du springer ifrån. Träna dig på att dö. Möt dina rädslor, släpp taget om dina föreställningar och idéer. Du gör dig själv en tjänst om du befriar dig från rädslans tankebojor och låter döden leva med dig. Det här är ett tema jag tror vi idag i vårt samhälle skulle behöva närma oss på en kollektiv nivå igen. Vad hände med vår relation till döden (som ger oss livet), egentligen?
Du hittar naturen i dig själv. Du hittar döden i din vardag. Du är naturen och du är döden. Klimatförändringar kan kräva förändringar i vår livsstil. Dom förändringarna innebär att något annat, det gamla och bekanta, kommer att dö. Gå dit och utforska ditt motstånd om du känner ett. När du sedan inte styrs av dina rädslor kan vi titta på den här situationen. Men i vår relation till vår jord ska vi vara barn och aldrig sätta oss över den. Vi behöver inta en ödmjuk inställning till vår jord och innan vi kan göra något för världen behöver vi läka oss själva.
I artikeln lyfter Eva Sanner upp ett perspektiv som nog kan anses lite radikalt av majoritetssamhället, eller snarare lite nytt. Tankarna bygger på idéer från ekopsykologi, en inriktning som bildades på 1990-talet. Eva förklarar att vi människor hänger ihop med naturen, djuren och hela ekosystemet: "Ekopsykologin ser människans relation till naturen och dess varelser som avgörande för vårt välbefinnande. Vi ingår i en väv av samband, som inkluderar växter, djur, insekter och allt levande - människans psyke är en del av denna väv. När ekosystemet vi lever i hotas, som idag, så fungerar inte vi heller som vi ska". Ekosystemet är alltså trasigt och vi människor fungerar därför inte som vi ska, enligt Eva. Anledningen är att jorden är hotad och mår dåligt, därför mår alltså vi människor dåligt. Jag håller absolut med om att vi sitter ihop med detta alltet här på jorden, precis som vi också gör med varandra. Men jag håller inte med om den bild som Eva här målar upp om jorden. Hennes bild av hur ekosystemet och jorden mår är för mig ett uttryck för en antropocentrisk bild av universum. Att jorden har ångest över situationen på planeten är en mycket mänsklig projicering.
Den här bilden uppmålad i DN vill jag gärna reda lite i. För dom flesta som läst den här texten är troligtvis Eva redan ute i en periferi som av många anses flummig. Och där ute i den periferin är det också många som står oemotsagda i såna här påståenden, då ingen läsare eller åhörare riktigt vet vad man ska svara. Det finns ingen mätbar data på jordens "psykiska hälsa" så här kan Eva få klippa och klistra fritt med sina idéer om jorden.
Låt mig då ge min bild: Vår kära Jord sägs genom vetenskapliga mätningar vara ca 4,6 miljarder år gammal. Vi pratar i runda slängar här, så några miljoner, eller miljarder år till och med, kan nog variera. Det är en rackarns lång tid som jag inte kan föreställa mig. Vad har egentligen hänt sedan jorden nånstans efter Big Bang skapades? Ja den fysik-lektionen kan ju inte jag ge, men vi får tänka in att världshav har skapats, urberg har sprutats fram ur jordens inre, kontinentalplattor har bildats och glider runt och bildar och bryter upp nya landområden. Istider har kommit och gått och kommer komma tillbaka igen, land har höjts, land har försvunnit ner i havet. Dinosaurier har levt och dött, andra djur och arter har kommit och gått. Det är mycket som har hänt här som vi inte vet någonting om, men vi är inte dom första och vi är inte dom enda. Enligt Hopi-indianernas profetior så är vi den femte stora civilisationen på jorden av totalt sju, som kommer att existera här. Som sagt, jag, och ingen annan heller, vet inte allt som har hänt, men mycket är det. I det här sammanhanget är vi mycket små och vår tid här nu, som den femte civilisationen av sju, kanske sätter oss i ett perspektiv där vi blir lite mindre. Just nu är en period på jorden där den är beboelig för oss människor. Det har inte alltid varit en miljö och tillvaro här som passar oss människor, men vid något skede så formades den livsmiljö vi har som vi behöver för att kunna leva här. Då ska vi dock minnas att vi nordbor är ett litet undantag här i norr, för 12 000 år sedan var här en tjock is och då var vår nordiska miljö inte så anpassad för oss. Men sedan drog sig isen tillbaka och nu är vi här. Isfri tid är dock ett undantag i Norden, istiderna är ca 100 000 år långa, dom isfria tiderna ligger på ca 10 000 år. Vi är inne på år 12 000 efter en istid. Vi pratar om stora siffror som kan kännas svårgreppade, men mitt syfte är att sätta in lite perspektiv i hur vi ser på vår jord och den här platsen. Vår tid här är alltså mycket kort om man ser till jordens historia och våra förutsättningar för att leva här har inte alltid funnits så som dom gör idag. Civilisationer före oss har kommit och gått. Viktigt att tänka in här är att jorden i sig inte behöver oss. Vi kommer dock ifrån den, är den och om vi väljer att leva mer i kontakt med den så tar den emot oss med öppna armar likt den moder den är åt oss. Men om vi väljer att missbruka den, skada den, så har den inte heller något behov av att vi ska ändra på oss. Behovet ligger hos oss, det är vi som behöver jorden för att kunna leva här. Och genom att leva tillsammans med jorden, lyssna på den och skapa kontakt och band till den har människor i alla tider lärt sig att hantera och leva i olika miljöer och klimat utifrån deras förutsättningar (eller inte och dött). Idag har vi en inställning till naturen och jorden som något sekundärt som vi går ut och tar en promenad i ibland och det är väl där som jag ser att vi är på felkurs i vår relation med jorden. Vi är naturen, den är inte skogspromenaden på söndagarna. Bilden av att vi mästrar naturen håller på att slå tillbaka på oss, likt en pendel som slår tillbaka (och i detta fall knockar pendeln vår högmodiga kultur mitt i pannan).
Vad jag vill säga är att vi är mycket små i dessa sammanhang och vi behöver minnas det. Likt ett barn inte ska vara förälder åt sina föräldrar och också mår mycket dåligt över ett sånt ansvar, så ska vi människor inte bära jorden. Tillskriver vi den ångest över ett föränderligt klimatsystem och lever med antagandet att vi ska bära och styra upp detta, är vi likt det lilla barnet som städar och diskar hemma alldeles för ofta och löser föräldrarnas konflikter, i ett område där vi inte hör hemma. Med det sagt menar jag inte att vi inte ska lösa miljöproblem och ta hand om den situation som vårt samhälle idag skapar. Men vi behöver göra det utifrån rätt plats inuti oss själva. Vi behöver inte projiceringar om att jorden gråter eller dylikt. I artikeln målas det hela upp som att om vi människor bara gör rätt val i våra liv och allra helst påverkar våra politiker så kommer vi alla må bättre. Skriver vi brev till våra lokalpolitiker så kommer jorden bli lite gladare igen? Jag säger inte att det är fel att agera. Men kom ihåg att jorden inte behöver oss, vi behöver agera för att hjälpa oss själva. Och genom att belysa vår relation till jorden och hur vi förhåller oss till den kan vi också få syn på en del grundantaganden om vår relation till jorden som också är en del i vår felkurs i den här relationen. Att vi om och om igen upprepar mönstret av att sätta vår mänskliga existens i centrum i det här universumet och projicera våra egna känslor och emotionella sår på vår omgivning, är fel plats att göra en förändring ifrån. Läk dig själv först och lägg inte dina egna historier på jorden eller din omgivning.
Vad är förresten ångest? Ångest (som ej uppstår i en situation där ditt liv och din hälsa är i akut fara) är att tro på en tanke, ett antagande, som inte överensstämmer med verkligheten. Tanken är skadlig för dig och din kropp signalerar det till dig genom att du känner ångest. Så enkelt är det.
Just nu lever vi i en period där miljö och klimat kommer att förändras. Om detta är på grund av mänsklig aktivitet eller naturliga förändringar i klimatet, är en annan fråga. Men en sak går inte att utesluta ur bilden och det är det faktum att jordens klimat och förutsättningarna här alltid har förändrats. Det är en konstant rörelse som pågår här. Men den pågår i ett tempo som gör att vi under våra korta liv här på jorden inte alltid snappar upp dessa förändringar. Ingen som lever idag minns ju hur det var här när inlandsisen låg tjock över Skandinavien, till exempel. Men vi kan se spåren av den. Hur som helst, allting förändras alltid och det sker på olika mer eller mindre syn- och kännbara sätt. Och när vi är inne på det här ämnet så kommer vi också in på döden. Det är ett ämne som är tungt och som många vill undvika. Och jag tror det också är en del i roten av vårt problem med att acceptera en föränderlig och okontrollerbar värld. Vi är rädda för döden i vår kultur och med all rätta. Vi har blivit väldigt uppskrämda kring döden. Döden är i min mening ett tema, ett återkommande område i våra liv, som inte bara sker när vi själva dör. Varje höst dör mycket i naturen för att multna ner och bli till näring för nya växter till våren. Människor runt oss dör, djur dör, vid en kvinnas menstruation spolas något dött som inte fick bli till liv bort, osv. Vi trycker i vår kultur undan den här sidan av livet, den del som behövs för att livet i sig ska kunna skapas och omskapa sig själv. Vi är rädda för mörkret och när det jagar oss tänder vi lampor och sätter på musik för att undkomma det. Jag ser dödsrädsla i det här beteendet och med det kommer ett mönster, en reaktion på en mycket grundläggande faktor i våra liv och den här tillvaron. Döden föregår alltid en förändring i alla olika slags former, och vi upplever döden många gånger om,varje dag. Vår egen död är den individualiserade upplevelsen av detta fenomen, och individualiserade som vi är har vi också gjort den till ett separat fenomen som inte hänger ihop med övriga livet. Men du kan och bör, enligt mig, umgås med döden om du vill uppleva livet på ett djupare plan. Människors reaktion på klimatförändringar och miljöproblem påminner mig om den här dödsrädslan vi har kring detta tabubelagda ämne. Vi måste också acceptera och släppa taget, se att världen, den här tillvaron, fungerar såhär. Inget här är beständigt. När media rapporterar om klimatförändringar och rädslan griper tag i oss måste vi nysta i dessa känslor. När Eva skriver i sin artikel att ekosystemet är hotat och därför mår det och vi dåligt, säger jag att ekosystemet är i en föränderlig fas, och vi människor är rädda för döden. Det är två olika saker som inte ska blandas ihop. Punkt. När vår omvärld förändras kommer vi behöva förändra våra liv också och anpassa oss efter nya förutsättningar. Tanken på förändring triggar igång rädslan för döden. Gå dit du känner motstånd, men skapa det inte. Utforska det och se vad det är du springer ifrån. Träna dig på att dö. Möt dina rädslor, släpp taget om dina föreställningar och idéer. Du gör dig själv en tjänst om du befriar dig från rädslans tankebojor och låter döden leva med dig. Det här är ett tema jag tror vi idag i vårt samhälle skulle behöva närma oss på en kollektiv nivå igen. Vad hände med vår relation till döden (som ger oss livet), egentligen?
Du hittar naturen i dig själv. Du hittar döden i din vardag. Du är naturen och du är döden. Klimatförändringar kan kräva förändringar i vår livsstil. Dom förändringarna innebär att något annat, det gamla och bekanta, kommer att dö. Gå dit och utforska ditt motstånd om du känner ett. När du sedan inte styrs av dina rädslor kan vi titta på den här situationen. Men i vår relation till vår jord ska vi vara barn och aldrig sätta oss över den. Vi behöver inta en ödmjuk inställning till vår jord och innan vi kan göra något för världen behöver vi läka oss själva.
Kommentarer
Skicka en kommentar