Kultur som en mänsklig instinkt

 Jag skrev ett inlägg för ett tag sedan om kultur och hur jag ser på den som något som, historiskt sett, varit ett uttryck för människans relation och samspel med sin omgivning och dess flora och fauna.  Kultur, och främst ursprunliga kulturer, blir på så vis en kommunikation med det landskap människor levt i. Kult och dyrkan av djur är ett exempel på det, för jägarsamhällen på stenåldern i Skandinavien var t.ex älgen ett viktigt djur för att få föda, kläder och verktyg och som verkade ha en stor roll i den tidens kosmologi. Björnkult är än idag vanligt på dessa breddgrader och finns än idag i Finland och Ryssland. 

Jean Liedloff skriver i boken The Continium concept om hur människor skiljer sig från djuren på ett mkt tydligt vis och det är att vi när vi föds inte har en särart för vår mänskliga natur som alltid kommer vara detsamma för varje människa som föds. Vår hjärna är när vi föds väldigt plastisk och formbar (och förblir hela livet men inte till den grad som hos barn och främst små barn). 

Om man jämför med t.ex en kaninunge när den föds så skulle den även utan en kaninmamma som tog hand om den göra sina kaningrejer, så som att gräva och gnaga. Den behöver inte bli visad detta utan kommer oavsett göra sin kaningrej, även om den växer upp och tas om hand av t.ex människor. Men människobarn har visat sig präglas av den som tar hand om den i första hand. I dom få exempel som finns så har barn som växt upp och tagits om hand av djur också börjat bete sig som dom djuren i gångstil, läte, kost, beteende, osv. 

Vi människor är helt enkelt väldigt formbara och präglas främst av den kultur vi omges av. Varför det är såhär kan man ju bara spekulera i, men det har säkert varit helt avgörande för att vi som art ska kunna leva på så stora delar av jordklotet, allt ifrån tundra, öken, regnskog och bergsområden. För kultur är broar och relation till vår omgivning och vi har genom det lärt oss att leva i väldigt olika områden. Men det går inte utan kommunikation och kontakt med den omgivning vi är i. 

Detta att vi är så formbara och präglas av den kultur vi lever i gör oss bl.a lättpåverkade och sårbara. Genom kultur skapas bland annat världsbild och självbild. När vi lever i en destruktiv kultur som den västerländska förkroppsligar vi den genom tankesätt och världsbild. Jag tror det är oundvikligt. Även om vi kanske är kritiska och skeptiska till den så tror jag inte att vi som lever i den någonsin kan se oss som opåverkade av den. 

Eftersom jag själv inte tror på lr vill leva mycket av det som vår västerländska kultur står för så funderar jag mkt på detta. För mig har det blivit viktigt att vara varse dom strömningar och tankegångar som jag omges av. Jag känner ofta att vår kultur blivit andligt utholkad och att det materialistiska är vår tro. 

En period avstod jag från att konsumera film, serier och liknande. Jag ville noga välja dom historier och berättelser jag skulle ta till mig då jag inte tror att vår hjärna egentligen är så bra på att skilja på fiktion och verklighet. Vi är historieberättare och sagorna har under större delen av människans historia troligtvis varit vårt sätt att få kunskap om vår verklighet, från generation till generation. Jag tror inte vi evolutionärt sett har lämnat detta sätt att förstå vår värld på. Även om vi i vårt moderna vetenskapliga samhälle tycker att den fakta vi omger oss med är en objektiv och evigt pålitlig sanning, så skiljer inte hjärnan på vilken berättelse som är "rätt" lr "sann". Det du matar den med kommer nånstans inuti dig landa in som verklighet. Du kan inte på något logiskt och intellektuellt sätt tänka dig ur det.

Jag vill iaf genom att dela detta också tipsa om att testa att ta en paus från filmer, serier, tv-program osv. En månad kanske. Själv undvek jag det i något år och genom att utesluta det ur mitt liv upptäckte jag att jag istället fick plats för annat, för mig mer viktigt och intressant. Inte bara för att tid frigörs utan för att mina tankar inte präglades på samma vis av en viss sorts ton. Det blev lättare att pröva andra tankesätt och också att hitta någon slags inre tanke-melodi. Jag menar inte att vi inte ska se på film, läsa böcker, osv. Men det kan vara intressant och nyttigt att testa och se vad som händer en period utan ständig input, särskilt ifrån  mainstream-media. En slags kulturell fasta i jakt på utrymme för annat. Kanske bara vila och tystnad, lr andra slags berättelser än Hollywoods. 

Jag tittar idag på film och serier men tycker mig känna av lättare i mig själv hur det jag tittar på får mig att må. Det gör mig mer varse om att det finns bilder och idéer om verkligheten som jag inte vill ta del av. T.ex genom insikten jag fick att jag aldrig någonsin sett en människa födas i mitt då 33-åriga liv. Men jag hade troligtvis sett tusentals människor dödas genom tv och film. Det kändes sorgligt och förvridet. Men blev för mig också en påminnelse om att välja min kulturella och andliga spis, att forma hjärnan och marinera mig med sånt jag vill förkroppsliga. 

Har du några tankar om detta? Lr kanske tips och knep för att leva inuti en kultur du inte är helt överens med?