Att vara en verklighet åt någon

 Jag upplever ibland som nybliven förälder hur det ibland skämtas en del kring föräldrars partiskhet och i hur föräldrar ofta upplever sina barns bedrifter och förmågor som närmast genialiska. Ganska ofta finns det en något nedvärderande eller förlöjligande ton i detta gentemot föräldrarna, också internaliserat av dom själva. Den här raljerande och något hånande attityden har fastnat i mig och börjat skava. Jag började fundera på detta och vad det är om. Kanske främst fenomenet att föräldrar tycks se sina barn som små genier när dom gör saker som i en omgivande vuxenvärld uppfattas som triviala eller inte mer än normal utveckling. Jag gör en koppling till ett synsätt jag har på denna verklighet vi lever i, som jag nu ska berätta om. 

Vi lever i en tid av andlig svält. Jag fick en tydlig insikt om detta när jag för några år sedan förstod hur våra förlevande här i Skandinavien på ett mycket medvetet vis använde denna värld för att skapa sin egen verklighet. Man talar här i västvärlden idag mer och mer om att vi skapar vår verklighet med våra tankar. Och man kan då lägga till att vi också är som stora antenner och den verklighet vi tror på och på så vis skapar, sänder vi också ut (och tar emot från andra). Detta betyder att när flera personer tror på samma slags verklighet så skapas den än starkare än när en person ensam gör det. För vi sänder ut och tar emot samma signaler. Det är så grunden för en kultur ser ut som sen får och skapar sina olika yttringar. Man kan för att ta ett exempel tala om sociologins självuppfyllande profetior där människor ofta uppfyller den bild omgivningen har om dom, oavsett om bilden ursprungligen stämmer eller inte. 

För att då återkoppla till föräldrar med sina genialiska, extraoridinära bebisar och barn så blir det för mig ett logiskt och viktigt beteende att hjälpa det lilla barnet till att komma på rätt spår här i tillvaron. Detta genom att se det fantastiska i dom, det fungerande, det som hjälper dom i livet. I mina ögon är det en föräldrainstinkt att vara den första som målar barnets självbild åt denne med dom vackraste färger och penseldrag man kan få till. Detta för att hjälpa dom när dom ska ta nästa steg i sin utveckling med en bild av att det dom gör är något stort och väldigt häftigt/ viktigt / avancerat. Det är oerhört mkt man ska lära sig som barn i många års tid och då behövs mkt styrka och självförtroende. Om föräldrarna tyckte deras barn var mediokra lr kanske lite sämre än alla andra barn skulle det stjälpa barnet. Det är som sagt mkt ett barn ska ta sig igenom i form av utveckling och lärande och att ha någon lr några bredvid sig då som hejar på och ser en som ett geni är viktigt bränsle i denna långa process. Det är en helig instinktiv interaktion som sker där barnets självbild skapas. Låt oss inte håna, förlöjliga och förminska det. Det är enligt mig en livsnödvändig energi som barn behöver för att utvecklas utifrån sin egen natur. Det är lika viktigt som allt annat föräldrar förser sina barn med; fysisk näring via moderkaka, bröstmjölk och annan föda. Värme och skydd, kärlek och omsorg på olika vis. När vi förlöjligar och hånar detta försvårar vi för föräldrar att utöva sitt föräldraskap på bästa vis och riskerar att försvåra för våra barn. Och dom är ju framtiden som vi här och nu interagerar med. Och vi vill ju tro på vår framtid och skapa den på bästa möjliga sätt. Så min uppmaning är att vara observant på hur vi bemöter och förhåller oss till föräldrar som gör sin grej och till våra barn. Låt oss varsamt och med kärlek skapa en vacker framtid.