Varför vår historia fortsätter vara gåtfull

 Här kommer det en lång rant! 

https://www.instagram.com/p/CDdeilKJBxi/?igshid=70gdjd0vbe6a

Fotot i det här inlägget stör mig. Kvinnan på bilden har fotat sig själv uppe på en megalitgrav, en dös, vid Haväng på Österlen. Megalitgravar byggdes från 3600 - 1500 f.k i Europa och finns här i Sverige, norra Europa och längs med Europas atlantkust. Att gravar byggdes på samma sätt på spridda områden tyder på att det var en och samma kultur som spred sig. Denna kultur var tidig jordbrukskultur och iom att dom var först med att bruka jorden här uppe i norr så kom dom troligtvis hit söderifrån med en kunskap om jordbruk och en helt egen, för området, ny kultur. Gravarna användes för att begrava avlidna personer, men troligtvis begravdes inte alla där, utan personer som hade en viktig betydelse lr viss status i samhället. Kanske ingick dom som begravdes i en megalitgrav i ett narrativ som berättades för samhället, universum och dom gudomar som tillbeddes. Allt detta är dock spekulationer, men iom att man hittat skelett i dessa gravar som är insvepta (en slags enkel mumifiering) med redskap och verktyg, så visar det på att dom avlidna förväntades leva vidare på något vis. 

Gravarna användes hur som helst också för ritualer och man gav dom avlidna mat och gåvor, vilket visar på att en kommunikation med dom pågick. En grav på denna tid var inte en död plats, så som vi ser det i vår tid och kultur, utan det var en plats för kontakt med sina förfäder och förmödrar. Döden var inte ett avslut utan en annan form lr annan tillvaro. Hur kontakten med dom döda skedde och hur ritualer, ceremonier och seder kring dessa gravar såg ut, vet vi inte. Men vissa spår finns som visar på olika former av kommunikation (man lämnade mat och gåvor så som bärnstenspärlor vid gravens ingång i öst). Man byggde sina bostäder så att man inte kunde se gravarna från boplatsen, vilket tyder på att man ville, lr behövde, ha en slags skiljelinje mellan dom döda och levande. 

För 2 år sedan började jag intressera mig för det tidiga jordbruket här i norr. Jag förstod då att dom första bönderna vi hade här var dom som vandrat hit för 5000 - 6000 år sedan och som också byggde dessa gravar och kultplatser. Dom kom hit med en för området ny kunskap och levde i en helt egen kultur. Deras liv var hårda kan man se när man jämför skelett mellan dom och samlare och jägare som också levde här då. Samlarna och jägarna levde lite längre, hade mindre brister och var lite fysiskt större. Våra första jordbrukare här i Sverige slet alltså hårt, svalt, hade mer näringsbrist och dog yngre, och detta pågick i många generationer. Men dom fortsatte ändå att bruka jorden och i Falköpingstrakterna finns dom största, flesta och tidigaste megalitgravarna i Sverige; gånggrifter. Här har jorden brukats i 5000 -6000 år. Vi talar ibland om att vi tappat bort mkt av vår historia, våra rötter, och vår gamla kultur. Men här finns ett av spåren från allt detta; här begravdes många av våra förfäder och förmödrar. Och gravarna var också en plats för kontakt med dom, inte bara förvaring av döda kroppar. För mig som har släkt från dessa områden så är det tänkbart och rimligt att dom som levde där då är mina förfäder och förmödrar. 

När jag förstå gången besökte en gånggrift hände något som kommit att påverka mig och min förståelse för dessa gravar. När jag gick runt graven hör jag plötsligt en slags duns som kommer underifrån marken där jag står. Jag tänker att någon vill ha kontakt med mig och börjar lyssna. Ett spöke i form av en ung flicka visar sig för mig och börjar kommunicera med mig. Hon berättar att hon är en av alla dom som begravts där. Hon börjar visa mig hur kontakten och ceremonierna på platsen har sett ut. Genom att bygga gravarna på ett visst sätt och genom begravingsskicket så gjorde man några av sina förfäder och förmödrar till spöken. På lakota är ordet för spöke "wanagi" [wah-nah gee]. Översättningen är ungefär "någon som går mittemellan" (världarna). Detta var vad dom som begravdes i dessa gånggrifter också gjorde; deras syfte var att hjälpa sitt folk genom att förmedla kunskap, information och hjälp genom att vara spöken. Som spöken hade dom lättare att röra sig mellan världarna. En som dör och går över till andra sidan kan ha svårt att röra sig i vår mänskliga värld. Ett spöke existerar mittemellan och jag tror att när spöket som människa en gång aktivt valt att som död bli ett spöke så kan man använda sig av detta utgångsläge till att verka i dom olika världarna på ett kraftfullt och medvetet sätt (många spöken vet inte t.ex att dom är döda och då lever dom ibland kvar i nåt tillstånd där dom lever kvar i gammal tid och gammalt rum). Men ett spöke som kan gå mellan världarna kan på ett mer konkret sätt hjälpa människor genom att dom har kvar sitt minne från att vara människa och att existera i denna tillvaro (dom har en bättre tidsuppfattning t.ex). Samtidigt har dom möjligheten att existera i andra världar. Vad jordbrukarna i Falköping gjorde var att dom byggde gravar med jordens kardinalriktningar representerade i gravarna. Men som vissa vet är ju en gånggrift T-formad. Ingången är i öst och sedan går gravens kammare där dom döda placerades ut mot syd och norr. Så vad hände med riktningen mot väst? Jo väst är här dörren till döden och andra sidan. Men man ville ju inte att dom döda skulle dra iväg till den andra sidan när dom dött. Därför finns det ingen väg mot väst i gravarna, dvs ingen dörr för att gå mot väst och lämna jorden. Gånggriften blir alltså en plats där dom döda inte kan lämna jorden utan dom blir kvar där inne, mittemellan världarna, som spöken. Endast utgången mot människovärlden; öst, finns kvar. Genom ingången i öst hade man kontakt med människorna och det var där som människorna lämnade sina gåvor, mat och troligtvis meddelanden och böner. Det låter säkert hemskt för många att stänga in avlidna personer i ett stenmonument för att göra dom till spöken. Men vad spöket jag pratade med visade mig var en helt annan bild: med stor kärlek till sina avlidna tog man hand om dom som en del i ett avtal; dom döda skulle stanna mittemellan så dom kunde hjälpa människorna och människorna tog hand om dom döda genom att gå till gravarna med mat, presenter och kärlek till dom. Ibland hade man fester vid gravarna och spöket visade mig hur människorna kunde höra dom döda inifrån gravarna genom att dom skallrade med sina ben där inne. Det betydde att dom döda var glada och nöjda och hörde människornas böner. 

För att inte göra historien för lång vill jag med denna text nu komma fram till min poäng. Jag skrev i början att vi inte vet hur seder och bruk kring dessa gravar skett. Men att det oavsett är gravar iom att döda placerats där. Det jag vet om gånggriften jag besökte i Falköping kanske enbart gäller den. Jag har besökt dösen i Haväng också. När jag var där kände jag att där begravts en kvinna en gång i tiden som var nån slags healer lr andlig tolkare som levde vidare genom den dösen, troligtvis för att kunna fortsätta hjälpa sitt folk. Jag kan tänka mig att hon fortfarande skulle kunna hjälpa till iom att hon hänger kvar där mer lr mindre. Men det kan ju också vara över för hennes del. Oavsett så tänker jag att om vi närmar oss dessa platser med respekt för att detta är hem åt förfäder och förmödrar och spöken så har vi kanske en möjlighet att knyta an igen till våra rötter, vår historia och våra förföräldrar. Och vi kanske t.o.m, trots att dessa gravar plundrats och tömts på skelett och föremål i vetenskapens namn, har en chans att få hjälp av vissa av dom som begravts där, trots att gravarna inte är i befintligt skick. Men problemet här och med kvinnan på bilden är den arrogans vår kultur lär oss att leva och reproducera. Kvinnan på bilden gör detta i nån slags feministisk anda av att ta tillbaka historia och kvinnans roll i den. Men betyder det att vi ska trampa på dessa gravar och posera på dom för att ta kort och posta på Instagram för att jobba på vår karriär som prästinna/ shaman / völva lr vilken slags nyandlig titel man nu gett sig själv....? Mitt svar där är förstås nej. Åter igen; vi vet mkt lite om dessa gravar och sederna kring dom. Kanske dansade man naken på dessa gravar. Men så länge vi inte vet bör vi visa största möjliga hänsyn. Och för mig är det att göra så gott jag kan utifrån vad jag vet och lärt mig i min tid och kultur. Och då står man inte och nakenposerar på en grav. För, ett problem med dessa människor som ska göra sin andliga karriär idag är att, förutom att arrogans och hybris styr deras agerande, så tycks såna här ting som dessa gravar vara något dött för dom. Om man nu är så andligt upplyst borde man ju inse att dessa platser är gravar och hem åt människor som en gång levt. Och dom spöken som idag kanske hänger kvar där förtjänar samma respekt som vilken levande som helst. Jag vill inte ha nån okänd människa som nakenposerar i mitt hem som en cool grej för att imponera på sina instagramföljare. Men som sagt, dessa personers relation till andra existenser tycks vara död och fylld av självupptagenhet. Det finns idag ett samfund som kallas Forn Sed och dom adresserar dom gudomar dom säger sig tro på i dåtid och pratar om gudarna som om dom är döda. T.o.m deras namn vittnar om detta; seden är forntid. Och det får det hela mest att se ut som ett skådespel, ett lajv där man utnyttjar vår många gånger okända  historia för att projicera sina egna drömmar och fantasier på den. Det i sin tur gör det förstås än svårare för oss att lyssna på dom spår som kanske kan visa oss något om vår historia, iom att vi är uppfyllda av våra egocentriska historier. 

Spöket vid gånggriften visade mig hur konstigt dom upplevde det när människor gick där och trampade runt idag. Hon menade att folk var där utan tydlig avsikt (dom kommunicerade inget till dom döda på platsen) och mest verkade irra omkring. Varje gång en människa rör sig vid denna gånggrift lyssnar nämligen dom döda där efter deras budskap lr böner. Men när ingen säger något lr visar respekt för platsen och dess innebörd så blir dessa människor bara konstiga besökare som klampar runt på helig mark. Och relationen till våra förföräldrar, vår historia och våra rötter blir fortsatt stum och död. För vi ser på detta som döda ting som vi antingen kan projicera våra egna historier på lr som bara har dött bort. Det finns inget vi bör lr måste här, men om vi önskar kontakt med våra rötter och våra förföräldrar så behöver vi lägga undan våra egna historier om oss själva och lyssna. För det finns vissa svar kvar.