Modersinstinktens form

Jag tackar mina förmödrar och förfäder för allt det dom har gjort och valt, som gör att jag sitter här idag med min dotter och man. Jag adresserar min existens varje dag till dom som gick före mig och det dom valde och gjorde i sina liv. 

Mina celler och varje atomdel i mig sjunger deras sång; alla deras liv finns i mig, flyter i mitt blod som minnen, erfarenheter  och kunskap. Allt detta är komprimerat till mitt liv. För som sagt, varje handling som dom gjort som skapat mig är den röda tråden mellan varje generation bakåt i mina släktled. Och jag följer tråden framåt och jag lever deras minnen och kunskap på olika vis. Bland annat genom det som kallas modersinstinkt. Allt det som jag ärvt och som jag lever blir en möjlighet för mitt barn att leva så som jag lever. Det är modersinstinkten; en slags färskvara som varje generation, varje liv i denna röda tråd, eller strömmande fors, har blivit visad av sina föräldrar och bär med sig. Denna färskvara formas konstant genom att varje liv tillför nya insikter, erfarenheter och förutsättningar. 

Jag tror också att denna kollektiva erfarenhet kan behöva rensas och redas i ibland. Läkningsarbete kan behöva göras då vi också kan ärva sår. Och erfarenheter kan ha gjorts under omständigheter som i dag inte är aktuella. Dessa erfarenheter resulterar i ett agerande som en gång har varit viktigt för överlevnaden men som idag inte är nödvändiga eller aktuella längre, iom att omständigheter har förändrats. Dessa typer av förändringar är viktiga att göra med ett perspektiv inifrån sig själv och inte yttre påtryckningar, så som trender t ex... 

Ett exempel på detta är dom läkekunniga kvinnor, jordemödrar, kloka gummor och personer som hade kontakt med andra världar som för några hundra år sedan dödades under häxprocesserna. I mitt släktled och troligtvis i många andras så valde kvinnor med dessa gåvor att läka, kommunicera med andevärlden, osv, att tysta sig själva. Dessa gåvor trängdes undan och glömdes bort, stängdes ner. Varför? Jo av den enkla anledningen att dessa förmödrar inte ville dö. Och deras erfarenheter av att såna här teman kan innebära döden har levt vidare i flera generationer framåt. Och idag sitter jag och saknar dessa typer av kunskaper och praktiker i vårt samhälle. För detta är en stor och viktig del i att vara människa; vi är andliga varelser och har i alla tider överlevt tack vare såna här människor och deras kunskap. Dom har varit livsviktiga för mänskligheten. Och jag ser att vi behöver gå tillbaka dit, ta tillbaka kunskapen och praktiken; leva det. Men i våra kroppar finns minnet av att det kan vara livsfarligt att gå dit. Och där ser jag att vi behöver läka, vi behöver se den tiden för vad det var; ett massmord som tystade ner oss. Och vi behöver berätta för oss själva och våra förföräldrar att den tiden är över nu och det är dags att leva fullt ut igen och våga plocka fram alla dom delar av livet som tillvaron som människa handlar om. Men först behöver vi se, läka och spåra smärtan och rädslan i oss så vi kan nysta upp i dessa ofta ambivalenta och starka känslor som människor idag har inför teman som andlighet.