Mina åsikter om random sak i förhållande till corona

Som så många andra vill jag också passa på att uttrycka mina åsikter om samhället med corona-pandemin som förevändning. Jag vill berätta om det som den här pandemin har påmint mig om.

För mig har självkarantänen och nedstängningen av delar av samhället varit en lättnad. Jag har liksom kommit på mig själv med att nästan andas ut lite, tycka att det känns som en lättnad på något vis. Jag har insett hur otroligt trött jag är på detta döende samhälle. Det har blivit som en påminnelse om hur jag inte tror på det längre, hur jag inte har någon större tilltro till myndigheter och andra styrande verksamheter. När jag hörde att eurovisionsschlagerfestivalen ställs in blev jag lättad. Jag kollar ju inte ens på skiten, men den finns ju alltid där ändå och bara vetskapen om att det är en stor del av vår kultur är ju deprimerande. Att det är sån smörja folk matas med, som att vi inte kan bättre än sådär. Detta har lett mig till insikten om att jag egentligen hela tiden går runt och är ganska avig och skeptisk mot vårt samhälle. Jag trivs faktiskt inte i det och har inte gjort på många år.  Jag minns ganska väl när jag var i 13-14-årsåldern hur jag var i en fas när jag började fundera mer på samhället och hur det fungerar (och framförallt inte fungerar). I den vevan minns jag att jag hade en upplevelse av att jag där och då gjorde ett val, ett val att blunda och leva vidare likt en halvzombie i en bekväm lögn så som detta samhälle vill att vi ska göra, eller att öppna mina ögon och se. Jag visste att valet att öppna mina ögon och se skulle göra ont, för sanningen är inte alltid vacker, och det skulle göra att jag aldrig igen skulle kunna gå tillbaka till den invaggade samhällslögnen som många idag väljer att leva i. Jag förstod att det skulle göra mitt liv obekvämt ibland och inte lika lätt. Men jag kände samtidigt att jag inte vill ljuga för mig själv, så jag valde att se och hålla mina ögon öppna istället. Det gjorde att jag med tiden blev deprimerad. Jag kan inte säga att jag vet exakt varför, men nu i efterhand tror jag iaf att det delvis berodde på den besvikelse jag kände på detta samhälle och framförallt vuxenvärlden som valde att upprätthålla denna lögnaktiga tillvaro.

Under mina tonårsår hade jag ofta drömmar om tillståndet på andra platser i världen, ofta där det pågick krig eller andra oroligheter. Jag visste inte alltid vad jag skulle göra av dessa mardrömmar mer än att se och utgå ifrån att det var något jag behövde veta eller förstå om detta.

Jag minns en dröm, särskilt mycket just nu. Jag befann mig på ett stort öppet fält och himlen runt om mig var ett kaotiskt åskmolnsväder med tornados och stormbyar och piskande regn. Vädret kändes inte riktigt normalt, utan som något som hamnat ur balans, ur fas med hur väder egentligen ska bete sig. Mitt på denna öppna plats jag befann mig på stod en stor scen. Den hade vackra röda sammetsdraperier och var pyntad som en riktigt gammaldags teaterscen med vackra utsmyckningar. På scenen pågick som väntat en pjäs och publiken bestod av västvärldens befolkning. Publiken satt som förtrollad av denna pjäs som pågick och det var det enda i denna situation som dom tittade på och såg. Stormandet och åskovädret runt dom noterade dom inte. Och jag minns att jag tänkte att det är såhär världens tillstånd lite är i mina ögon; folk är som förtrollade av en pjäs, en teater som pågår som leder bort deras fokus från det som pågår runt omkring dom och som faktiskt är den riktiga världen, med dom riktiga problemen som behöver tas itu med. Jag tror media spelar en stor roll i denna zombiefierande effekt vår kultur har på oss men också vårat fokus på att spela ett spel där vi ska agera lyckade människor med en karriär, materiell välgång, lyckliga relationer, osv. Och det spelet kan väl vara ok, det farliga är när människor glömmer bort att det finns något mer och inte längre ser att allt bara var ett spel från första början. Ett spel, en teater, som vi nu är så upptagna med att vi inte ser att våran jord runt oss inte mår bra och vi spelar med hög insats med vår tillvaro som mänsklighet här på jorden.

Så när corona spreds över världen blev jag påmind om dessa tankegångar och hur trött jag faktiskt är på samhället. För jag tycker det är skönt att människor nu tvingas inåt, in i sina hem och att samhällsmaskineriet delvis sätts på paus.

Varje år när vinter och vår möts med ömsom snö, tö, snö, tö och marken därför skiftar i vitt och grönt, så har vi en tradition vi utför. Vi har en brunn på mitten av vår gårdsplan som är gårdens gamla brunn för dricksvatten. Vi hämtar vatten ur den och kokar ett te med torkade örter och växter i, som vuxit här på platsen. När vi dricker detta te ber vi att få till oss om det är något vi behöver känna till och kanske förbereda oss på inför det kommande året. I år när vi traditionsenligt drack vårt te fick jag till mig att folk kollektivt skulle dra sig undan och vara mer isolerade. Jag undrade över detta då jag i regel upplever människor som ganska rädda för såna aktiviteter och sällan väljer det självmant. Människor skulle under denna tid av tillbakadragande bli påminda om sig själva och sin egen "energi", lr inre karaktär. Dvs bli påminda om vilka dom är utan dom sociala roller och spel som vi lägger så mkt tid och energi på ute i samhället, i skolor och på arbetsplatser osv. Effekten av detta skulle bli att många människor skulle bli mer stärkta i sin individ och unika energi. När människor sen skulle komma ut ur denna tid av isolation skulle dom vara mer tydliga i sina åsikter och perspektiv på livet. Kollektivt skulle det innebära att samhället under en period verkade mer konfliktfyllt, polariserat och differentierat med människor som helt enkelt tyckte och tänkte olika, och framförallt visade det. Men perspektivet kunde också vändas till att människor gav och delade med sig mer av sina perspektiv och ståndpunkter, vilket också krävde en rörelse i dom olika sociala gruppkonstellationer som dessa människor ingår i. I många grupper idag premieras konsensus och att tycka likadant och vara överens. Denna tid efter isolationen utmanade dessa gamla sociala regler. På lång sikt såg det mycket behövligt ut. I ett döende samhälle som står på randen för sin egen överlevnad behöver människor minnas varför dom är här, vilka dom är och vad dom har att ge. Genom att människor påminns om detta skapas bättre förutsättningar för mänskligheten att kollektivt skapa en bättre livssituation för oss själva. Det blev på så vis tydligt att det är viktigt med starka individer för att vi kollektivt ska kunna fortsätta leva här i lycka, hälsa och växande. Ofta sätts dessa två företeelser emot varandra; det individuella ses som en motsats till det kollektiva på ett väldigt problematiserat och polariserat vis (kanske pga vårt politiska system). Men här blev det tydligt att om det individuella trycks undan så blir det kollektiva också lidande av detta, då den jämngrå massan tillslut inte vågar röra på sig alls. Detta pga risken för att den individ som väl vågar sticka ut helt enkelt ska upplevas som för utstickande.  

Hur som helst, en tid av att människor skulle dra sig tillbaka skulle komma och jag tänker att den är just nu. Många människor sitter i karantän i sina hem. Jag förstår det som att många tycker detta är väldigt jobbigt (och därför tror jag det är väldigt välbehövligt). Hemma hos oss använder vi tiden för att se inåt, titta på saker vi har med oss i form av antaganden, historier och arv, som vi kanske behöver lägga av oss eller plocka fram och putsa upp. Allt för att skapa en lycklig och hälsosam tillvaro tillsammans som familj. Varje individuell egenskap som gynnar oss men som göms undan av olika skäl är en förlust för oss som grupp. Varje oläkt sår som vi inte vill läka blir en tyngd för oss alla, på något vis. Jag förstår att många inte har vanan lr verktygen för att jobba med allt sånt vi bär på som vi kanske inte mår så bra av. Men ett första steg är alltid att ge det ett rum. Och i tider där vi lever i ett samhälle som hela tiden vill distrahera oss med yttre stimuli så tror jag att denna samhälleliga paus är väldigt välbehövlig. Den tvingar människor in i något annat. Sen vad folk gör av det är ju en annan sak. Men jag är säker på att det gör något med folk iaf. 

Så jag ser detta som en väldigt välbehövlig tid.

Och ja, detta blev som sagt en påminnelse om varför jag ofta känner mig så avig och motig mot detta samhälle; jag gillar det inte och i mina ögon är det redan dött, det är bara ett stort maskineri som fortsätter snurra, men den riktiga kraften i det har gått ur. Steget är att människor måste inse det och skapa nya, bättre sätt att leva på, värdigt en art som vill överleva på denna planet. Sen jag var ung tonåring år har jag stört mig på detta samhälle och jag har egentligen ingen större tilltro till myndigheter och liknande samhällsinstanser. Jag behöver komma ihåg det och sluta spela det här spelet jag spelar av att jag naivt tror på det. Jag tror på något annat som måste skapas inifrån och ut i form av en ny kultur, nytt tänkande och där igenom nytt skapande och handlade. Vi kommer inte kunna rösta oss ur den här globala krisen. 

För mig blev alltså corona och nedstängningen av delar av samhället en lättnad. Och lättnaden är en påminnelse om min syn på vår situation. Jag tror vi behöver starta om från ett nolläge. Och dessa nollägen uppstår först när det gamla raserats, dött och rensats ut. Den fasen av död kan vara omtumlande och säkert skrämmande. Och i såna tider behöver vi hantera våra rädslor. Idag och i detta samhälle lär vi oss mest att springa ifrån det som skrämmer oss och på så vis låta oss styras av våra rädslor. Men vi behöver bli bättre på att hantera dom och möta dom. Rädslor kan vara mycket användbara och dom kan ge oss signaler om saker vi behöver vara uppmärksamma på. Men vi måste komma ihåg att inte låta som styra oss för då blir vårt agerande ofta mycket destruktivt.