Att dela blodomlopp med en sjö

Jag tycker så mycket om denna sjö. Ordet sjö räcker inte riktigt till när jag vill beskriva detta. Det är ett väsen, en varelse som är en hel värld av liv. Hon är ett universum som förser dom som ingår i det med det dom behöver. Hon när, och är på så vis en moder. 

I den här sjön, på denna varelses yta, ser jag speglingar av andra människor som varit här. Dom tillhörde henne, precis som måsarna, grodorna, lommen, änderna, aborrarna, gäddorna och allt annat liv här gör. Hon tog hand om dom och gav dom det dom behövde. Deras liv var väl integrerat med henne. Som ett ekosystem delade dom samma blod med henne och med allt annat liv hon också möjliggjorde och närde. 

Dessa människor har lämnat spår, några få spår. Där vi har lagt i vår båt har man hittat boplatser och rester från andra kulturer, bland annat flintaspetsar. I området har man också hittat gamla stockbåtar, en slags urhuggen träkanot, helt enkelt. För många tusen år sedan, när inlandsisen börjat smälta undan, var detta område en del av en havsfjord. Det har hittats delar av bl.a valskelett som vittnar om dessa tider... 

Så nu då? Idag?

När vi hittade till denna sjö var det en påtaglig känsla av att sjön var "stängd". Vi såg på den och tyckte den var vacker; vi ville vara med den. Ändå var det något stumt i mötet. Men vi började åka ut på sjön ofta. Vi fiskade mycket och tältade. Det kändes aldrig ogästvänligt lr som att vi inte var välkomna. Men jag saknade kontakt, ett svar på oss och vår närvaro, från sjön. I början fick vi aldrig napp när vi fiskade. Trots lovande namn som Gäddviken osv på kartan, så nappade det bara inte. Folk sa att det var en dålig fiskesjö, men vi såg ju hur fisken slog runt oss och det sjöng om liv under ytan. 

En dag frågade jag sjön om detta. Våra behov att få napp var ju inte livsavgörande precis, så min fråga kom mest ur nyfikenhet. 

Hon presenterade sig då för mig med sitt riktiga namn och visade mig de människor som levt ihop med henne en gång. Hur deras liv integrerats in i hennes väsen, hur hon hade älskat deras närvaro och deras ömsesidiga ihopkoppling. Deras liv avgjordes på om hon gav dom mat lr ej och dom tog varsamt hand om henne och relationen till henne på olika sätt och vis. 

Sen visade hon mig nutiden och hur industrialseringen och bl.a textilindustrin använt hennes tillrinningsvatten för att dumpa kemikalier och avfall i. Det var vad den moderna människan gett henne; gift som skadat henne ner på minsta livsform. Och där stängde människan dörren till denna sjö. För likt en moder kan besitta en stark kärlek till sina barn, så kan hon också dra gränser, säga nej. Och det gjorde hon. Hon drog en gräns och sa nej till människan att få dela liv, blodomlopp, med henne. 

Människan blev till något som plaskade på ytan av denna sjö med sina motorbåtar, fisketurer och bad. Men dom fick aldrig komma under ytan, uppleva och känna henne på riktigt. Och långsamt glesades besöken ut. Sjön blev lämnad i fred. Kanske dels på grund av att man var varse om giftet, men det fanns också en stumhet där i mötet med sjön. Och även om människan aldrig kanske satte ord på den där stumma känslan, så kändes det av. Och långsamt blev sjön lämnad av människan och blev mer och mer en frizon för djur- och natur-livet i, och runt, den. 

Så kändes den när vi för första gången började besöka den. En övergiven, en gång i tiden förorenad, sjö, som dolde sig bland mörka, vildvuxna skogar och höga bergsklippor. En sjö som slutit sig för att skydda sig från människans framfart. 

Och sen svarade hon på min fråga om fisket: "Ge till mig alltid lite av det ni har med er hit för att äta och dricka av."

Så vi började göra detta. Varje gång vi var där så gav vi till sjön lite mat och dryck, beroende på vad vi hade med oss. Vi tackade henne för det liv hon möjliggör. Och direkt efter detta började det nappa när vi fiskade. Från att i ett års tid kanske fått ett lr max två napp så fick vi plötsligt äntligen fisk. Vi får än idag aldrig några mängder; vi fyller ingen frys med årsbehovet av fiskfiléer, utan vi får precis det vi behöver där och då. En aborre lr två att grilla över elden när vi slår läger, lr en större gädda att laga en festlig måltid på när vi kommer hem. 

Och med tiden har den tysta, stumma känslan övergått i en känsla av kontakt. Sjön svarar oss när vi är där; när jag simmar i den känner jag en omslutande kärlek, en ömsesidig skrattbubblande lycka över att få vara tillsammans med denna sjö, att veta att hon ger mig det jag behöver och att hon gläds åt dom gåvor jag ger till henne. Hon betyder idag inte överlevnad för mig, som hon gjort för dom människor som en gång levde vid sjön och som säkert var helt eller delvis beroende av fiske.

Men hon betyder en massa annat för mig som jag behöver. Hon ger mig det livsviktiga samspelet med naturen som jag som människa fundamentalt behöver känna, hon renar mig och påminner mig, genom avspeglingar av människor som levt ihop med henne, om andra slags liv. Hon trasslar ut tankar åt mig om det behövs och hon påminner mig om vad som är viktigt. 

För mig är denna sjö och vår relation också en fingervisning om vad vi människor äventyrar med vår arroganta framfart och miljöförstöring. Och också vårt avskärmande till naturen i form av att reducera den till en oändlig, död, resurs vi kan bruka hur vi vill. När vi äventyrar denna relation så riskerar vi också att hela naturen, likt denna sjö, säger nej till oss. Och slutar ge oss det vi behöver för att kunna leva här och må bra. Och kanske är det tyvärr först då som mänskligheten kommer ihåg vad vi är för något och vad vi kommer ifrån. Jag hoppas inte det ska behöva gå så långt, för jag tror att det skulle vara en väldigt omskakande och jobbig situation för det mänskliga kollektivet. 

Med åren har jag läst på om sjön och sett mätningar av hur den mår.  Dom senaste åren har den väldigt fort verkat ha återhämtat sig. Vad som påverkar dessa återhämtningsprocesser i naturen är säkert ganska komplext och har nog många olika samspelande faktorer. Men en sak som jag blir påmind om (och som kanske inte alls hänger ihop med vad som sker med denna sjö) är hur vi (människor iaf) läker genom att bli sedda. Hur starkt det är när någon verkligen ser oss och våra sår. Och det kan räcka så många gånger. Det blir en påminnelse till min mänskliga natur iaf, via denna sjö.