Att ta sin plats
Jag vill rekommendera att läsa Emelie Cajsdotters böcker om hennes kommunikation med djur och växter. Böckerna bygger på resor, samtal och möten med djur, växter och människor som hon beskriver; rakt, enkelt och kärnfullt. Genom hennes samtal med djur och växter så blir hon undervisad av dessa och får lära sig om helt andra perspektiv på livet än vad vi får lära oss i skolan. Emelie som jobbar mycket med hästar skriver mycket om rangordningens och hierarkins funktion och hur vi missförstått dess syfte. Vi människor tolkar hierarki ( troligtvis utifrån vår nuvarande och tidigare kulturers sätt att förtrycka och utöva våld mot vår omgivning genom att värdera någon) som att hierarki handlar om att någon värdemässigt befinner sig längst upp i en kedja och någon längst ner (samt en massa individer där emellan som slåss för att ta sig uppåt).
För djur handlar hierarki inte om att någon står över eller under någon annan och att dess värde som individ därmed avgörs och fastställs av den positionen. För djur som lever i flock är hierarkin den yttersta säkerhets- och överlevnadsfunktionen för arten. Det handlar inte bara om att överleva mot direkta angrepp, utan också om att leva vidare som art genom att t.ex viss kunskap lever vidare i flocken. Hierarkin handlar alltså primärt om att var och en i en flock ska veta vad den har för roll och uppgift. Hur vet man vilken uppgift eller roll man har? Jo genom att känna sig själv, veta vem man är och förstå sig själv på ett djupare plan så kan man i livet ta på sig den roll eller uppgift som behövs i det sammanhang man befinner sig i. Emelie beskriver hur hon och en häst diskuterade detta under deras återkommande ridturer. Hästen var ofta rädd och kunde inte slappna av, vilket visade sig i att den var bufflig och "bråkig" mot henne. Emelie frågade hästen vad som pågick och hästen förklarade att när dom två var ute och red så hade dom två olika roller för att, utifrån hästens natur och syn på det hela, överleva. Hästen uppfattade att hon inte tagit sin roll i detta samspel; att vara observant på sin omgivning. Den uppfattade att hon inte var mentalt närvarande i alla situationer, utan satt och sov en del. Det här gjorde att hästen, som hade en annan roll, fick ta över hennes roll när den upplevde att hon zoomade ut. För att göra henne medveten om detta så blev hästen bufflig, det var dennes sätt att pusha henne till att vakna till och ta sin roll. Hästen förklarade för Emelie att det är till stor del vad det handlar om när flockdjur "bråkar" med varandra, det handlar om att var och en ska ta sin viktiga, livsavgörande, roll i flocken och att om en individ inte gör detta så blir den, av övriga flocken, påmind om att göra det. Det kan se bryskt ut, men handlar alltså inte om att trycka ned någon för att statusmässigt höja sig över den, utan om att pusha någon in i sin roll.
Det här är alltså min syn på hierarki; det handlar inte om att värdera någon utan det handlar om att var och en behöver ta sin plats, roll och funktion i olika sammanhang samt i livet i stort. Och det sker genom att varje individ känner sig själv och förstår vem denne är. I djurvärlden är det kanske en lättare och mer tydlig process, gissar jag. Medan för oss människor så har alltså, enligt mig, begreppet hierarki snurrats till av att vi ser det som en värdering av individen. Det gör förstås också att ingen vill bli förknippad med lågstatus-uppgifter, eftersom vi också lärt oss att se ner på dessa. Vi har snurrat till det och blandat ihop karriär och personlighet samt självvärde och i förlängningen; existensberättigande. Det är enligt mig vår kulturs soppa och handlar alltså inte om vad hierarki ursprungligen är. För även om vår kultur har snurrat till det här fenomenet en hel del för oss så menar jag att vi människor som flockdjur också agerar på och fortfarande lever hierarki. Men vi har ett tillkrånglat synsätt på det som något fult där någon ska sitta i toppen och ta profit och domdera över andra. Men ledarskap i en fungerande flock handlar inte om att roffa åt sig och förslava andra. Det skulle vara en mycket destruktiv strategi och skulle inte gynna en flocks överlevnad långsiktigt. Istället behöver varje flock alltså individer som känner sig själva, är trygga i sin kunskap, förmåga och position och kan utföra den uppgift som dom passar bäst till. Hur skapar man individer som gör detta? Jo genom att stärka dom, genom guidning och vägledning i en trygg kontext. Det är tyvärr inte alltid där vi människor befinner oss i vårt samhälle, istället lär vi oss att styras av och fatta beslut baserat på rädsla och brist. Det här skulle jag påstå följer oss igenom hela livet och har du haft fördelen att växa upp i en familj där detta inte sker, så kommer grundskolan dessvärre istället lära dig att din existens och förmåga har ett värde (och i skolan är det enbart några få kvalitéer som premieras) som kopplats till vart i samhället du positionerar dig.
Hierarkin bygger då alltså på att känna sig själv; genom att känna sig själv kan vi utvecklas åt det håll som vi mår bäst av och där igenom också hjälpa vår omgivning. Det här är en kärnfråga för mig och nog så viktigt att betona. När människor ges utrymme, verktyg och möjligheter för att förstå sig själva så kommer dom att utvecklas åt det håll som är bra för alla. Det kan säkert på vägen för väldigt många (människor) vara svårt att se det hela ur ett logiskt och linjärt perspektiv. Ibland är det ju till exempel när vi till synes gått vilse som vi än mer kan förankra oss i vad som är vår sanna natur. Ett exempel är bara synen på psykos i olika kulturer. I vår västerländska kultur är psykosen enbart ett problem som ska botas och tas bort. I många andra kulturer är ibland psykosen en unik öppning för att se och ta emot information på ett sätt som kan vara svårt i våra vanliga och dagliga liv. Utesittningar och vision quests, som är vanliga inslag i många ursprungskulturer, handlar om detta; att på ett säkert och guidat sätt nå ett tillstånd där man inte längre är begränsad av sin fysik utan kan ta till sig större bilder, meddelanden och svar.
Såna här typer av verktyg och metoder har idag slagits undan för oss. Men vi behöver dom för att hitta tillbaka till oss själva som individer. Och när vi vet och känner oss själva så kan vi också plötsligt bidra och hjälpa vår omgivning. Och ju fler individer som når självinsikt, läkning och vad dom nu kan behöva på sin väg för att hitta sig själva, desto starkare samhälle / kollektiv kan vi bygga. Och det är här som flocken kommer in igen. Det är så vår flock kan bli hel och fungerande igen. Där var och en kan ta sin plats med trygghet, där ledarskap inte förknippas med utnyttjande utan där någon med sitt helikopterperspektiv kan se hur och vart denne ska leda sin flock och alla dess unika individer på deras gemensamma väg. Jag tror, med utgångspunkt i mig själv, att vi människor egentligen saknar det här. Jag tror vi även saknar begränsandet; att veta vad vi är och ska vara genom att också veta vad vi inte är och inte ska vara. Vårt samhälle idag är fyllt med möjligheter, känslomässigt laddade livsval där jobbet på reklambyrå ser klart mer lockande ut än det som hantverkare eller städare. Genom att vi hela tiden matas med möjligheter och alternativ blir vi troligtvis väldigt stressade och förvirrade av detta, men det är främst bristen på vägledning som gör det svårt tror jag. Vi står ofta väldigt ensamma i livet med att fatta mycket stora beslut, ofta som unga. Det behöver inte vara fel, möjligheter är ju spännande och kul, men det skapar också en stress om vi inte också vet våra begränsningar och förutsättningar, utifrån vår egen person. Alla kan t.ex inte bli läkare och passar inte heller som det.
Sedan finns det alltid en balans mellan självständighet och individen samt kollektivet. Men dessa två slår inte ut varandra eller är sina motsatser. Kollektivet gynnas av att individen gör sina egna självständiga beslut och val. Men problemet idag är att individen inte har ett kollektiv och fungerande andligt / holistiskt system att luta sig emot alls. Och då blir individens process också ofta en väldigt ensam och ibland svår resa; resultatet kanske inte gynnar speciellt många utom den individen (om det blir ett bra resultat det vill säga). Det här är också väldigt typiskt för vår ensamma tid och livsstil. Men som dom flockdjur vi är skulle jag vilja säga att vi sitter ihop och fortfarande behöver varandra för att känna oss trygga och glada och att livet har en mening; jag blir sedd, räknad med och behövs när jag deltar i ett fungerande, socialt sammanhang. Det finns en kontext som kräver av mig att jag ser till att bli den bästa versionen av mig själv, för det är vad vi alla behöver. Inte att jag förminskar mig själv eller gör våld på min person; utan att jag hittar mig själv och lever det. Det är alltså det som den buffliga hästen försöker säga dig; du måste ta din roll och göra din grej. Och om du tvivlar på dig själv kommer den buffla på dig ännu mer, till du tar det steg du behöver ta.
För djur handlar hierarki inte om att någon står över eller under någon annan och att dess värde som individ därmed avgörs och fastställs av den positionen. För djur som lever i flock är hierarkin den yttersta säkerhets- och överlevnadsfunktionen för arten. Det handlar inte bara om att överleva mot direkta angrepp, utan också om att leva vidare som art genom att t.ex viss kunskap lever vidare i flocken. Hierarkin handlar alltså primärt om att var och en i en flock ska veta vad den har för roll och uppgift. Hur vet man vilken uppgift eller roll man har? Jo genom att känna sig själv, veta vem man är och förstå sig själv på ett djupare plan så kan man i livet ta på sig den roll eller uppgift som behövs i det sammanhang man befinner sig i. Emelie beskriver hur hon och en häst diskuterade detta under deras återkommande ridturer. Hästen var ofta rädd och kunde inte slappna av, vilket visade sig i att den var bufflig och "bråkig" mot henne. Emelie frågade hästen vad som pågick och hästen förklarade att när dom två var ute och red så hade dom två olika roller för att, utifrån hästens natur och syn på det hela, överleva. Hästen uppfattade att hon inte tagit sin roll i detta samspel; att vara observant på sin omgivning. Den uppfattade att hon inte var mentalt närvarande i alla situationer, utan satt och sov en del. Det här gjorde att hästen, som hade en annan roll, fick ta över hennes roll när den upplevde att hon zoomade ut. För att göra henne medveten om detta så blev hästen bufflig, det var dennes sätt att pusha henne till att vakna till och ta sin roll. Hästen förklarade för Emelie att det är till stor del vad det handlar om när flockdjur "bråkar" med varandra, det handlar om att var och en ska ta sin viktiga, livsavgörande, roll i flocken och att om en individ inte gör detta så blir den, av övriga flocken, påmind om att göra det. Det kan se bryskt ut, men handlar alltså inte om att trycka ned någon för att statusmässigt höja sig över den, utan om att pusha någon in i sin roll.
 |
| Emelie Cajsdotter |
Det här är alltså min syn på hierarki; det handlar inte om att värdera någon utan det handlar om att var och en behöver ta sin plats, roll och funktion i olika sammanhang samt i livet i stort. Och det sker genom att varje individ känner sig själv och förstår vem denne är. I djurvärlden är det kanske en lättare och mer tydlig process, gissar jag. Medan för oss människor så har alltså, enligt mig, begreppet hierarki snurrats till av att vi ser det som en värdering av individen. Det gör förstås också att ingen vill bli förknippad med lågstatus-uppgifter, eftersom vi också lärt oss att se ner på dessa. Vi har snurrat till det och blandat ihop karriär och personlighet samt självvärde och i förlängningen; existensberättigande. Det är enligt mig vår kulturs soppa och handlar alltså inte om vad hierarki ursprungligen är. För även om vår kultur har snurrat till det här fenomenet en hel del för oss så menar jag att vi människor som flockdjur också agerar på och fortfarande lever hierarki. Men vi har ett tillkrånglat synsätt på det som något fult där någon ska sitta i toppen och ta profit och domdera över andra. Men ledarskap i en fungerande flock handlar inte om att roffa åt sig och förslava andra. Det skulle vara en mycket destruktiv strategi och skulle inte gynna en flocks överlevnad långsiktigt. Istället behöver varje flock alltså individer som känner sig själva, är trygga i sin kunskap, förmåga och position och kan utföra den uppgift som dom passar bäst till. Hur skapar man individer som gör detta? Jo genom att stärka dom, genom guidning och vägledning i en trygg kontext. Det är tyvärr inte alltid där vi människor befinner oss i vårt samhälle, istället lär vi oss att styras av och fatta beslut baserat på rädsla och brist. Det här skulle jag påstå följer oss igenom hela livet och har du haft fördelen att växa upp i en familj där detta inte sker, så kommer grundskolan dessvärre istället lära dig att din existens och förmåga har ett värde (och i skolan är det enbart några få kvalitéer som premieras) som kopplats till vart i samhället du positionerar dig.
Hierarkin bygger då alltså på att känna sig själv; genom att känna sig själv kan vi utvecklas åt det håll som vi mår bäst av och där igenom också hjälpa vår omgivning. Det här är en kärnfråga för mig och nog så viktigt att betona. När människor ges utrymme, verktyg och möjligheter för att förstå sig själva så kommer dom att utvecklas åt det håll som är bra för alla. Det kan säkert på vägen för väldigt många (människor) vara svårt att se det hela ur ett logiskt och linjärt perspektiv. Ibland är det ju till exempel när vi till synes gått vilse som vi än mer kan förankra oss i vad som är vår sanna natur. Ett exempel är bara synen på psykos i olika kulturer. I vår västerländska kultur är psykosen enbart ett problem som ska botas och tas bort. I många andra kulturer är ibland psykosen en unik öppning för att se och ta emot information på ett sätt som kan vara svårt i våra vanliga och dagliga liv. Utesittningar och vision quests, som är vanliga inslag i många ursprungskulturer, handlar om detta; att på ett säkert och guidat sätt nå ett tillstånd där man inte längre är begränsad av sin fysik utan kan ta till sig större bilder, meddelanden och svar.
Såna här typer av verktyg och metoder har idag slagits undan för oss. Men vi behöver dom för att hitta tillbaka till oss själva som individer. Och när vi vet och känner oss själva så kan vi också plötsligt bidra och hjälpa vår omgivning. Och ju fler individer som når självinsikt, läkning och vad dom nu kan behöva på sin väg för att hitta sig själva, desto starkare samhälle / kollektiv kan vi bygga. Och det är här som flocken kommer in igen. Det är så vår flock kan bli hel och fungerande igen. Där var och en kan ta sin plats med trygghet, där ledarskap inte förknippas med utnyttjande utan där någon med sitt helikopterperspektiv kan se hur och vart denne ska leda sin flock och alla dess unika individer på deras gemensamma väg. Jag tror, med utgångspunkt i mig själv, att vi människor egentligen saknar det här. Jag tror vi även saknar begränsandet; att veta vad vi är och ska vara genom att också veta vad vi inte är och inte ska vara. Vårt samhälle idag är fyllt med möjligheter, känslomässigt laddade livsval där jobbet på reklambyrå ser klart mer lockande ut än det som hantverkare eller städare. Genom att vi hela tiden matas med möjligheter och alternativ blir vi troligtvis väldigt stressade och förvirrade av detta, men det är främst bristen på vägledning som gör det svårt tror jag. Vi står ofta väldigt ensamma i livet med att fatta mycket stora beslut, ofta som unga. Det behöver inte vara fel, möjligheter är ju spännande och kul, men det skapar också en stress om vi inte också vet våra begränsningar och förutsättningar, utifrån vår egen person. Alla kan t.ex inte bli läkare och passar inte heller som det.
Sedan finns det alltid en balans mellan självständighet och individen samt kollektivet. Men dessa två slår inte ut varandra eller är sina motsatser. Kollektivet gynnas av att individen gör sina egna självständiga beslut och val. Men problemet idag är att individen inte har ett kollektiv och fungerande andligt / holistiskt system att luta sig emot alls. Och då blir individens process också ofta en väldigt ensam och ibland svår resa; resultatet kanske inte gynnar speciellt många utom den individen (om det blir ett bra resultat det vill säga). Det här är också väldigt typiskt för vår ensamma tid och livsstil. Men som dom flockdjur vi är skulle jag vilja säga att vi sitter ihop och fortfarande behöver varandra för att känna oss trygga och glada och att livet har en mening; jag blir sedd, räknad med och behövs när jag deltar i ett fungerande, socialt sammanhang. Det finns en kontext som kräver av mig att jag ser till att bli den bästa versionen av mig själv, för det är vad vi alla behöver. Inte att jag förminskar mig själv eller gör våld på min person; utan att jag hittar mig själv och lever det. Det är alltså det som den buffliga hästen försöker säga dig; du måste ta din roll och göra din grej. Och om du tvivlar på dig själv kommer den buffla på dig ännu mer, till du tar det steg du behöver ta.
Kommentarer
Skicka en kommentar