Tankar om miljödebatten

I måndags, 8 oktober, kom en rapport från FN:s klimatpanel IPCC där man varnar för att om vi passerar mer än 2 graders uppvärmning av jorden kommer det påverka ekosystemet på så vis att det blir självuppvärmande. Då uppstår ett oförutsägbart "kaos" i klimatsystemet. Dessa larmrapporter skapar förstås än mer oro och rädsla hos många. Vissa verkar inte reagera så mycket alls, men känner kanske en uppgivenhet. Den senare gruppens tillsynes passiva förhållningssätt skapar frustration hos vissa i den förstnämnda.

Jag vill prata om miljöfrågorna och hur vi närmar oss dessa. "Prata" tänker du, vi måste ju agera nu. Javisst, men det behöver tänkas, diskuteras och analyseras också. I tider av oro, kris, krig, osv så tenderar människor att styras av rädsla. Om vi fattar beslut utifrån rädsla och oro, riskerar det att inte bli så bra alla gånger. Beslut, lagar och normer som skapas idag, på kollektiva nivåer, kommer att påverka väldigt många, kanske i flera generationer framåt. Så bland annat av den anledningen ser jag ett stort behov av att vi pratar och diskuterar. Jag tror det också är viktigt, mycket viktigt, att miljörörelser och engagerade individer kommer ihåg att lyssna på dom som säger det man själv inte tycker om, det man inte gillar att höra. Vi behöver verkligen vara breda, då alla har olika synsätt som kan vara viktiga pusselbitar för att förstå en större helhetsbild. Vi behöver också kunna vara specialiserade, gå in i detaljer och vara handlingskraftiga, där väldigt få, eller kanske ingen, tror på det vi gör eller tar oss för. 

Först vill jag prata om den kultur vi idag lever i och som vi tar vårt avstamp i när vi pratar, analyserar, diskuterar och försöker greppa och leva en omställning till en mer hållbar tillvaro på jorden. Här i Sverige var vi tvingade till en kristen tro och livssyn fram till 1860-talet, då religionsfrihet infördes. Staten och kyrkan gick isär så sent som år 2000. Vi behöver alltså se att vi lever i och står i en kristen värdegrund, även om vi alla kanske inte är aktivt kristet troende, utan till och med ganska avståndstagande till kristendom. Det är en kultur vi lever och andas, och det är inte alltid lätt att stå och leva inuti sin verklighet och analysera den med ett utifrånperspektiv. Med komparativa studier kan man dock närma sig ett annat synsätt.

Vad jag ser i dagens miljödebatt och engagemang för frågorna är, förutom ångest, rädsla och oro, en stor skuld. Människor känner skuld för det här vi befinner oss i. Skuld, skam och människans grundantagande av att vara dålig, är för mig starkt kopplad till vår gamla kristna värdegrund. Kyrkan lärde oss att vara underdåniga då vi faktiskt inte riktigt dög, vi var födda syndare och skulle genom kyrkans (maktens) hjälp råda lindring på denna arvsynd. Jag ser det här kristna maktutövandet fortfarande internaliseras av oss människor. Världen presenteras som en plats vi håller på att köra i botten. Många hundra år av kolonialisering, industrialisering, skövling av naturen, globalisering och kapitalism landar i knäet på oss. Jag som är född 1986 förväntas plocka upp skuldbollen som passas till mig av min omgivning för att jag är oljeberoende, i ett samhälle där vi äter, lever, konsumerar, transporterar oss via och andas oljebaserade produkter. Ett samhällssystem som en elit av rika kapitalister har skapat och format dom senaste hundra åren (där kyrkan samspelat mycket väl med dessa makthavares intressen att hålla människan upptagen med sin egen skuld samt underdånig maktens män). Jag kan deklarera min ståndpunkt såhär: Jag bär ingen skuld, jag är inte skyldig och jag får leva med effekterna av ett sjukt samhällssystem. Och att agera utifrån känslan av skuld är inget jag ser som konstruktivt, det är lika krympande, fördummande och förminskande som rädsla. Jag tror absolut vi behöver skapa nya normer i dessa tider, men vi behöver inte pekfinger och skuldbeläggande. Vi behöver information, kunskap och samarbete. Majoriteten av oss är inte skyldiga och vi ska inte känna någon skam för att vi som är bilberoende tankar våra bilar med fossilbränsle, att vi äter kött eller flyger ibland. 

Med detta ställningstagande förklarat vill jag prata mer om hur vår miljödebatt delvis ser ut, utifrån mitt perspektiv. Diskussionen om mat och vad vi ska äta är en fråga jag funderar mycket på. Den är också ett bra exempel på just dom tendenser jag vill belysa: nya normer skapas fort, men hur ser det ut med kunskapsbilden kring dessa nya normer och livsstilar vi "skyldiga" behöver anamma? En stor grej inom miljödebatten är ju just kost och köttkonsumtionen. Ett vedertaget påstående är att vi behöver äta mindre kött, helst sluta helt. Slutsatserna om detta dras av studier man har gjort på industrier som håller köttdjur på ett mycket onaturligt sätt. Dom lever inomhus och äter foder som deras kroppar inte är gjorda för eller vana vid. Det här är ännu ett uttryck för kapitalismen: det handlar om att hitta det billigaste sättet att producera fram mat på. Vad händer då? Jo i studier gjorda om dessa sjuka, onaturliga system upptäcker man att dom inte är bra för miljön. Sojafodret som odlats på en plats för att sedan transporteras runt över hela jorden innan det landar i en komage som är gjord att idissla gräs, har såklart dåliga effekter på djurets kropp och miljön. Transporterna, resurserna och vattenåtgången vid odlandet av fodret och den onaturliga livsmiljön visar alltså i studier att detta inte är bra för miljön. Jag köper det rakt av. 

Vad jag inte köper rakt av dock är hur människor sedan drar slutsatser av dessa studier. Istället för att lära sig om djurhållning, köttboskap och vilka olika slags sätt dom kan hållas på, så heter det rakt av att vi måste sluta äta kött.  En vegetabilisk kost sägs plötsligt vara lösningen. Det är ett ganska stort hopp man gör här när det ska dras slutsatser. Jag ser här hur vi, drivna av skuldkänslorna jag nämnde innan, direkt nappar på det här betet att vi behöver sluta äta kött. Vi är så fyllda av känslor som skuld och ångest över situationen att vi med hull och hår slukar första bästa alternativ, för att döva vårt dåliga samvete över skadan "vi" ställt till med. Hemska bilder från djurfabriker och slakterier bidrar förstås till att vi känner avsky, med all rätta.
Vad vi missar i vår iver av att göra rätt, är att titta på hur en mer naturlig och ekologiskt hållbar djurhållning ser ut. En djurhållning där djur betar dom marker som ej kan odlas på, där gräsförädlingen djuren gör skapar möjligheter att gödsla och sköta dom marker där odling kan ske. 

Äng är åkers moder är ett gammalt uttryck och ängen skapas för och av betande djur (du kan läsa en kort förklaring om uttrycket här: www.melicamedia.se/lie/moder.html ). Betande djur tar tillvara på en energi som vi inte behöver skapa med mänsklig kraft, nämligen gräs, som lever av ljus via fotosyntes, näringsämnen i jorden och vatten. Gräset kräver alltså ingen mänsklig aktivitet (i form av tillförd energi till exempel), det bara växer. Det binder dessutom vatten och för det uppåt i marken, vilket betesdjuret tar tillvara på (istället för att vattnet rinner undan, som idag är ett stort problem i områden med mycket monokulturer). Betande djur binder kol i marken på ett sätt som gynnar miljön, och betande djurs metanutsläpp blir då, när djuret lever i sin mer naturliga livsmiljö, ett marginellt problem. Du hittar mer om detta här: http://tradgardenjorden.blogspot.com/2017/08/ett-klimatsmart-kott.html?m=1 Betande djur gör ovärderlig nytta i det kulturlandskap dom betar i. Nu har vi inte ens kommit in på den biologiska mångfald betande djur skapar genom att hålla landskapet öppet. Pollinerande insekter behöver detta, insekter som vi i vår tur behöver för att kunna odla, osv.

Här har vi alltså steget man hoppade över, när media kastade studier om att kött inte är bra för miljön på oss: Industriellt producerat kött är inte bra varken för människa, djur eller miljö, men en mer naturlig djurhållning med betande djur, är fenomenalt bra och tar tillvara på energi i naturen som vi människor inte kan tillgodogöra oss. Gräset växer ju ändå, varför då inte ha betande djur som lever av gräset som sedan blir mat till oss, helt utan kraftfoder, tillsatser och hormoner och med mindre vattenåtgång ( gräs innehåller mer vatten än kraftfoder och gräsätande boskap kräver då mindre dricksvatten). Särskilt på platser där vi ändå inte kan odla. En stor del av jordens befolkning lever av betande djur idag på stäpper, bland annat. Där dom lever finns inga större möjligheter att odla och skulle deras livsstil ändras till en vegetabilisk skulle dom tvingas leva av importerad mat från monokulturer. Det går inte ihop för mig. Livsmedelsindustrin slår undan fötterna för lokal mat och där med också den kultur som över lång tid uppstått i olika geografiska områden i människans samspel med djur och natur. Det handlar om att kolonialisera människor. 

Om allt detta kan man läsa mer på den eminenta bloggen tradgardenjorden.blogpost.com

Gunnar Rundgren är ekobonde, författare och engagerad i frågor om mat. Han var med och startade upp Krav-märkningen på 80-talet och har bland annat skrivit böckerna Trädgården Jorden, Den stora Ätstörningen och Jorden vi äter. Vill du läsa mer om dessa ämnen rekommenderar jag varmt hans kunniga och nyanserande blogg i en tid av mycket svartvita miljödiskussioner. http://tradgardenjorden.blogspot.com/2018/01/en-total-avsaknad-av-kritisk-granskning.html

Med detta sagt vill jag också påtala att jag absolut är för att vi utforskar och testar nya sätt att producera vår mat.  Det kanske delvis handlar om att ta steg bort från gamla traditionella sätt. Men här är jag åter igen inne på att dessa steg behöver tas med försiktighet. Genom att läsa om jordbrukets första 6000 år här i Sverige har det gett mig en hum om hur det klassiska gamla jordbruket formades. Det skedde i ett nära samspel med djur och naturen, där minsta lilla snedsteg rubbade och påverkade den livsmiljö våra förfäder levde i. I och med att dom själva skapade sin mat såg dom resultatet av dessa balanser och obalanser i sin vardag. Idag är vi väldigt få som faktiskt ens varit i närheten av skapandet av maten vi äter och vi vet mycket lite om hur dessa miljöer ser ut. Och vi har idag en situation där livsmedelsproducenten inte kan visa upp detta för konsumenten, för det är inte så vackert längre. Och vi vill inte se. Och när vi får se några av dess yttringar, t.ex bilder från slakterier, skriker vi "ta bort" och vill inte kännas vid det alls. 

Jag tror alltså att nya steg och riktningar inom vår matproduktion behöver tas med försiktighet och stor kunskap. Och att vi behöver stå kvar med ett ben i det gamla, som vi vet fungerar, medan vi testar om marken bär med det andra benet. Vi behöver tänka lite som byggnadsvårdare: Dom gamla materialen man byggde hus med vet vi fungerade, för husen står kvar och mår bra efter många, många år, med rätt underhåll. Dom nya materialen har vi ännu inte sett effekterna fullt ut av; drar materialen till sig fukt och bildar mögel efter några år? Är dom cancerogena? Hur länge håller dom? Aquaponics är ett bra exempel. Jättebra sätt att få i sig protein och grönt om det fungerar. Men studier på odlad lax kontra vild lax, visar också att odlade fiskar tillslut mer liknar simmande grönsaker i sin näringssammansättning, då deras minimala livsutrymme inte ger dom ett naturligt sätt att röra sig och leva på. Fodret dom äter är troligtvis också ganska långt ifrån vad dom i det vilda skulle välja att äta. Sånt här märks inte förrän efter att några generationer fiskar har fått leva och reproduceras i ett sånt här system.  Tillslut äter vi inte fisk längre, utan något annat. Jag är inte emot att nya metoder prövas, och om t.ex aquaponics och stadsodling kan bli ett komplement i vår kost så tror jag det är ett bra spår. Men vi behöver veta att matproduktion är gammal kunskap framarbetad över många generationer av jordbrukare. Och med det sagt menar jag inte att vi helt och hållet ska gå tillbaka till våra gamla sätt att skapa mat. Det var ofta mycket tids- och energikrävande sätt. Samtidigt betalar vi idag inte riktigt det rätta priset för mat, utifrån det faktum att någon annan får betala för dom billiga priserna i affären; arbetare, djur, miljö, kommande generationer. Allt detta produceras dessutom genom olja idag, vilket är ett extremt energieffektivt bränsle. Mat är dyrt och tar tid, och det behöver vi bli varse igen. Bra mat som producerats på ett hållbart sätt kostar mer. Antingen av din egen tid och energi, om du producerar den själv, eller genom att du får betala någon annan, mer än du betalar för maten på ICA, för dennes arbete. Jag tror vi konsumenter behöver komma närmare matproduktionen och lära känna den igen. Därför tycker jag reko-ringar och andelsjordbruk samt lokalproducerad mat är något man ska stötta och besöka idag. Och att producera sin egen mat är förstås ovärderlig kunskap, oavsett om det görs på lite större eller mindre skala. 

Intresset för köttkaniner har ökat i självhushållningskretsar.

"Den som burit sitt eget vatten vet värdet på varenda droppe" är ett ordspråk som jag tycker passar bra in på den situation vi hamnat i idag, när urbaniserade människor diskuterar matproduktion och hur vi ska äta och leva. Många som uttalar sig idag verkar inte speciellt pålästa och vi vet inte riktigt värdet på mat längre, vilseledda av matindustrins låga priser och globala utbud. Men vi behöver bara se några generationer bakåt för att påminnas om våra förfäder som under många tusen år har slitet och utvecklat ett nära ekologiskt samspel med natur och djur. Utmarken är ett bra exempel på detta: en utmark var en mark där det inte gick att odla. Men det växte gräs där. Utmarken var ofta där skogen började och / eller inne i skogen. Djuren betade där på dagen och vallades hem på kvällen. Gödslet som skapades när djuren betade utmarkerna och åt vinterfodret från ängen togs tillvara på och spreds på åkern där det sedan odlades. Ängen användes för att ta vinterfodret till djuren och slogs därför i huvudsak. Äng, åker (inägor) och utmark var ett utarbetat system för att på liten yta ta tillvara på markerna utifrån förutsättningarna som fanns. Idag med vårt industriella jordbruk odlar vi enbart där markerna är väldigt gynnsamma för just odling eller vall (som också minskat i och med att djuren idag oftare utfodras med kraftfoder än hö/ensilage). Och vi har tappat bort kunskapen om hur man på liten yta maximerar närmiljöns energi, utan att utarma platsen. Det kan låta futtigt, men i tider av urlakade matjordar och en matindustri som förgiftar vår jord och missbrukar djur, ter det sig detta enkla, jordade, mycket vettigt. Det gamla jordbruket är stommen i varför jag och troligtvis också du existerar och lever idag.

Det var lite om min syn på hur vi närmar oss vår tids globala miljö- och klimat-situation. Jag hävdar inte att jag har en helhetsbild eller sitter på svaren. Men jag tror vi behöver kunna använda och titta igenom många olika glasögon för att hitta en ny livsstil utifrån vår situation.

Jag hoppas du som känner att du vill och behöver engagera dig för vår situation här på jorden gör det utifrån en plats i dig själv där du mår bra. Det kan låta svårt när vi lever i en så kritisk tid. Men först måste man hjälpa sig själv innan man kan göra något för andra. Ta hand om dig, ta dom steg du behöver ta för att kunna agera ifrån en plats där du samarbetar med dig själv och inte styrs av rädsla, skuld eller ångest.