Möte med träden och tyska floder

Min avsikt med den här texten är att ge en bild av varför jag gör det jag gör och hur jag gör mina livsval.

När jag var i tjugoårsåldern vaknade jag flera sommarmornar i rad av hur en röst trängde in i mitt medvetande. Jag sov själv dessa nätter och vet att ingen människa kunde väckt mig. Rösten sa klart och tydligt: "Träden har möte och du är inbjuden". Första morgonen ignorerade jag det som drömmar, nånstans i perifirin mellan sömn och vakenhet. Följande morgon i den disiga gryningen väckte samma tydliga röst mig igen: "Träden har möte, du är väntad". Jag valde då att kliva upp, rösten var så tydlig och jag blev klarvaken. Jag klädde på mig, ovetandes om vart jag skulle ta vägen eller göra. När jag kom ut utanför huset satt min ena katt, Gråis, där. Hon brukade alltid följa med mig på promenader och visade mig ofta mycket saker ute i naturen. När jag kom ut från huset var det som att hon väntat mig och hon började genast sätta fart ut mot skogen. Jag följde efter, tänkte att om det finns nån specifik plats jag ska gå till så får den komma till mig på något vis. Kanske genom min katt. Gråis gick ner på en äng som låg nedanför huset. Det är gammal hagmark som nu växer igen då inga djur betar där längre. I mitten av ängen växer en dunge med lövträd. Här har kor och hästar betat och vilat med sina kalvar och föl i skuggan. Idag är det rådjuren med sina kid som söker vila och skydd bland träden.

Väl bland träden märkte jag att jag stod i mitten av en cirkel av träd. Trädens löv susade i vinden och plötsligt tilltog susandet kraftigt. Jag förstod att något försökte kommunicera med mig men kunde inte riktigt höra. Plötsligt, från ingenstans, sätter Gråis klorna i mina ben. Hon var en mycket fredlig katt i övrigt och detta var första och enda gången hon attackerade mig sådär. När hon tryckte in sina klor i mina ben var det som att jag genom chocken försattes i ett annat tillstånd. Plötsligt kunde jag urskilja en tydlig röst i lövens sus. Susandet och rösten förklarade att träden hade ett möte här och nu. Och jag förstod att jag var på rätt plats.
Träden förklarade för mig att mötet handlade om människan och hennes relation till jorden. Dom sa att människan har vänt sig bort från naturen och glömt bort sitt ursprung hos henne. Träden visade mig hur människan är beroende av naturen; kommer från henne, är natur. Och det är som vilken relation som helst; om vi inte behandlar den med respekt och upprätthåller en balans i relationen så går den sönder. Och träden visade hur vår relation befinner sig på den punkt att människan skadar naturen. Jag blev visad att när något angriper något annat och utnyttjar det så kommer den del som blir utsatt att tillslut vända sig bort från den som hela tiden utnyttjar och angriper. Träden visade mig bilder av hur ett sånt scenario ser ut och jag blev varse om att vår natur idag har gjort sig levnadsmöjlig för oss människor;  ihop med den kan vi skapa och upprätthålla goda liv här, utifrån mänskliga behov och premisser. Men det är ett val naturen gör; att vi ska kunna leva av den genom allt som växer och lever här. Och detta ger av sig till oss människor just nu. Men det råder som sagt obalans och träden visade mig en natur, värld, där människan inte har en lika självklar plats här. Och hur naturen tedde sig mycket farlig och svår att överleva i då. Och det handlade inte om en bild av att vi människor ska rädda världen, det handlade om att vi behöver rädda oss själva och vår relation till jorden. För jorden, planeten, klarar sig och skakar lätt av sig oss människor om den så behöver.

Träden förklarade att det här var en farlig väg för människan att gå. Och jag bad om ordet. Jag svarade att jag vet. "Jag vet att människan är på en kraftig felkurs med sin relation till jorden och allt vi gör mot den. Men vad ska vi göra?" frågade jag.
Träden svarade mig att den information dom gett mig måste ut i världen och att människorna måste bli medvetna om denna varningsklocka och rop. Att det är dags att vända tillbaka. Jag skulle sprida det här budskapet till människorna.
Jag tog åter ordet och svarade att detta kan jag inte. Det är alldeles för stort, jag är bara en liten människa i en stor, galen värld. "Hur kan mina ord påverka eller göra någon större skillnad?"

Då susade det länge i träden. Det prasslade och ven och luften kändes upprörd. Så visade mig träden hur deras rötter växte ner i jorden. Hur deras rötter satt fast där nere i jorden, hur dom inte kunde röra sig. Och så sa dom: men ni människor, ni sitter inte fast och ni kan röra på er. Och när ni går samman så kan ni bilda som stora andliga kroppar tillsammans. Dessa är mycket starka och ni ska inte underskatta kraften i vad ni människor kan göra och skapa tillsammans med era tankar och ord. Dom kan sprida sig över hela världen.

Jag minns att jag kände mig överväldigad. Dels av att höra träd prata, dels av bilderna dom visade mig över hur en tillvaro här där jorden skjuter människan ifrån sig kan se ut och också budskapet att jag skulle sprida den här informationen. Jag avslutade mötet och gick hem.

Tiden gick och det som kom till mig under mötet bearbetades under lång tid. Jag bar det med mig som en sten i mitt bröst, i alla mina möten med andra tänkte jag på att jag borde prata om det där som naturen och träden sa, inte om ytliga triviala vardagssaker. Jag skrev ner det, jag målade bilder av träden där i dungen och försökte bryta ner det till något jag kunde greppa och göra något av.
Med tiden formades en bön i mitt hjärta av den här processen. En dag när jag var ute i skogen sjöng mitt hjärta om det här igen och jag blev frustrerad. Jag kände mig liten och maktlös inför situationen. Tillslut sjönk jag ner på knä och bad där ute i skogen. Jag blundade och bad om hjälp att hitta ett sätt för att hjälpa människor att få kontakt med sig själva, varandra, naturen och andevärlden igen, ett hållbart, starkt och bärande sätt. När jag slog upp ögonen stod ett rådjur två, tre meter rakt framför mig. Vi stirrade på varandra och jag kände hur hon lyssnat på min bön. Några sekunder senare vände hon sig om och sprang iväg.

Det gick ytterligare tid, år, och jag levde som den unga person jag var. Utbildade mig, festade, levde ett liv som skulle utforskas och gärna till det extrema. En vän sa: Lev ditt liv som om varje dag skulle bli till en bra film, så det gjorde jag.

Och mellan varven kom budskapen från träden ikapp mig. När jag inte festade, umgicks med vänner, sökte äventyr eller jobbade, spenderade jag mycket tid i skogen. En sommar följde jag en räv tätt och när hon fick ungar lekte hennes ungar precis bredvid mig när jag satt ute i skogen i närheten av tjärnen och hennes gryt, där jag brukade vara. Jag kom mycket nära den här räven, fick mycket hjälp av den. Jag gladdes åt hennes ungar och sörjde med henne i hennes förtvivlan när dom kalhögg hennes skog och hem. Jag var i perioder en räv, när städers gråa väggar fick mig att känna mig instängd och vilsen kunde jag bli en räv och hittade alltid min kraft på så vis. Jag höll alltid en kontakt, en lina öppen, till andarna, naturen och djuren. Jag lärde mig under dessa år ute i skogen mycket, i en längtan efter att förstå detta jag älskade med skogen och naturen, och hur jag kunde manifestera det som träden bett mig göra. Jag drömde mycket och ofta under dessa perioder. Drömmarna var emellanåt väldigt starka och visade och lärde mig mycket. Många av dom gav mig svar och förståelse först långt senare. Dom existerade i mig som olika utrullade garnnystan i ett inre virrvarr.

I en dröm när jag var 22- 23 år jag en örn. Jag flög över ett landskap av tyska floder. Jag flög längs med vattendragen och spanade ut över det öppna åkerlandskapet. Tillslut såg jag längs med flodkanten flera människor i grupp som arbetade tillsammans med något. Jag blev nyfiken och flög närmare för att se och titta på vad dom gjorde. Jag flög ner och cirkulerade ovanför dom. Jag såg att dessa människor byggde på något som jag aldrig sett innan. Det var ett mycket intensivt och engagerat arbete, det var en fysisk del i det men också något annat som jag aldrig sett innan. Efteråt vaknade jag och visste att den här drömmen var viktig. Den blev som ett ankare, gem, i mitt minne som jag bar med mig, tillsammans med min bön om att hjälpa människor att leva på ett annat sätt. Jag döpte drömmen till "tyska floder" för att minnas.

Så kom en tid då jag blivit 27 år och plötsligt stod med en bok om indianer i handen på en second hand. Jag hade aldrig känt något större intresse för indianer, men boken med omslaget på Sitting Bull talade till mig och jag köpte den. Boken handlade om hur dom vita kolonialiserade och utrotade indianer på nordamerikanska  kontinenten. Jag läste den här boken en sommar då jag bodde i Majorna i Göteborg. Jag grät och grät, då boken var en mycket sorglig rapport om en massiv och systematisk slakt av miljoner människor. Men det var egentligen något annat som hände när jag läste boken som grep tag i mig. När jag läste boken började jag få till mig bilder av ett liv som indian innan kolonialiseringen. Och jag började notera att det befann sig andar som visade sig som indianer i min lägenhet. Dom stod runt mig när jag läste, dom dansade, dom smög och gömde sig bakom gardiner. Det var full rulle under mina lässtunder och efter ett tag började dom visa mig livet som en fri indian innan kolonialiseringen. Det var ett otroligt vackert liv dom visade mig, jag var på något vis där och levde detta ihop med dom och naturen. Detta kunde pågå flera timmar under en dag; jag öppnade boken och läste några rader, plötsligt var rummet fyllt av indianer och jag flöt sedan iväg under flera timmar bort tillsammans med dom och levde ett annat liv. Under dessa sekvenser lärde jag mig mycket om en annan tillvaro och ett helt annat förhållningssätt till livet, jorden och människor. Det var omvälvande, vacker och fantastiskt. Tillslut började jag dock undra över varför min lägenhet var fylld med indianer och vad dom egentligen ville mig.
"Vi visar dig saker och lär dig. Vi är här för att förbereda dig".
"Förbereda mig för vadå?"
"Du kommer snart att träffa en mycket kraftfull lärare som kommer lära dig om dessa saker. Vi är här för att förbereda dig inför det."

Livet tuffade vidare och följande höst mötte jag på bokmässan i Göteborg en bekant. Jag höll en bok om indianer i handen och hon frågade mig om jag var intresserad av sånt. Sedan berättade hon att hon hade en vän som var adopterad in i en familj inom Lakota. Vännen, Tobias, ville komma till Sverige och hålla en ceremoni. Sagt och gjort, två månader senare befann sig Tobias i Sverige och höll en yuwipi-ceremoni tillsammans med sina hjälpare. Under ceremonin fick Tobias till sig av andarna att ett andligt community skulle komma att bildas här i Sverige kring dessa ceremonier.

Efter ceremonin lärde jag och Tobias känna varandra, då Tobias stannade några dagar i Sverige. Han visade mig på google maps en vy över sitt hem och community i Tyskland. Plötsligt kände jag igen mig från drömmen där jag var en örn: dom ringlande floderna bland åkerlandskapet som jag flög över i drömmen var nu framför mig i form av en karta på en mobilskärm. Tobias berättade om dom första åren som dom satte upp stendansen, att det var mycket jobb. Och hur himlen plötsligt ett år var fylld av örnar som cirkulerade ovanför dom. Egentligen fanns det inte örn i det här området, men under dessa ceremonidagar cirkulerade flera örnar över stendansområdet på låg höjd.

Jag mindes plötsligt min dröm. Och började ana att jag kanske hittat en pusselbit, en del av svaret på min bön. Så jag valde att sätta mina fötter upp på den röda vägen och börja gå den. Och här är jag nu.

En vän till mig som är musiker gjorde en låt på mitt tema i min dröm. Du hittar den här om du vill lyssna på låten Tyska Floder: https://open.spotify.com/track/2h1lk0UXpSkpFegDExu4zz?si=bxk2o-HUT0ewWVknLLhNTg

Det var lite om min väg in på Lakota-traditionen.